KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
Underlag till den här krönikan utgörs dels av verksamhetsrevisorernas berättelse, dels av årsredovisningen då verksamhetsberättelsen ännu inte är publicerad.
Inledningsvis ska konstateras att verksamheten är välskött. Det är ordning och reda på allt. Relativt andra idrottsförbund är SGF ett föredöme ur många perspektiv.
Man får en känsla av att förbundet förvaltar och avhåller sig från utveckling eftersom det kan vara förknippat med risker. I mycket liten utsträckning ser förbundet till att golfen utvecklas och växer. Vilket ju egentligen borde vara huvuduppdraget från ägarna, det vill säga klubbarna.
Förbundet är mycket solitt och får ses som överkapitaliserat. En bra väg framåt borde vara att dela ut cirka 30 miljoner kronor till ägarna, öronmärka pengarna till en elitsatsning eller för rekrytering av nya golfare. I det sistnämnda fallet skulle klubbarna berikas tiofalt.
Intäkter ökade
Då skulle också förbundets intäkter öka med lika mycket pengar som man delar ut.
Travestin till Leif Östlings citat i rubriken är inte elak. Varje ledamot av en klubbstyrelse som agerar på medlemmarnas uppdrag bör ställa den frågan om såväl förbund som distrikt åtminstone en gång i veckan.
Det är en del av ansvaret att vara förtroendevald.
Att SGF är bättre än 90 procent av övriga förbund betyder egentligen ingenting. Förbundsmodellen från 1904 är kontraproduktiv all form av effektiv verksamhet av samma skäl som för politiken.
En spännande formulering i verksamhetsrevisorernas berättelse är meningen:
»Vid GDF-konferensen 1 december 2023 presenterade Bo Bengtsson och Thomas Bergman en spännande tanke om hur man skulle kunna bemöta de brevlådeklubbar som samlar medlemmar långt utanför sitt verksamhetsområde.«
Exakt vad Bosse och Thomas föreslog är för mig okänt. (Om någon närvarande vill berätta det blir vi glada. Det sker självfallet med källskydd enligt våra grundlagar.)
Här föreligger legala och affärsmässiga risker. De legala riskerna är då dels föreningsrätten, en del av FN stadgan för mänskliga rättigheter. Den bör man undvika att leka med, konkurrenslagstiftning såväl som EU-stadgar.
Ekonomiska risker
Den affärsmässiga risken är att hälften av cirka 100 000 brevlådemedlemmar väljer att sluta spela golf. Låt säga att cirka 400 000 greenfeerundor à 600 kronor försvinner, totalt 24 miljoner, samt hälften i förbundsintäkter.
Dock finns en framkomlig väg: Damma av förslaget vi tog fram när jag var på förbundet om en förbundslicens. Det brevlådeklubbarna säljer är trots allt primärt något förbundet äger – golf-id, hcp och försäkring. Det slår undan benen för brevlådeklubbarna men det gör det samtidigt mindre viktigt att vara med i det förbundet kallar för en »riktig« klubb. Även här föreligger ekonomiska risker.
Modellen där alla så kallade »riktiga« klubbar erbjuder ett greenfeemedlemskap för några hundralappar, för att den vägen konkurrera ut brevlådeklubbarna, är också riskfylld. Om 20-30 procent av befintliga medlemmar väljer det billigaste alternativet kan en sådan kannibalisering kosta miljardbelopp för klubbarna.
Man bör ha klart för sig i vilken utsträckning brevlådeklubbarna utgör insteget i golfen. Är de den primära rekryteringsmotorn kan man skjuta sig i foten rätt ordentligt.
Dock är jag helt säker på en sak: Inget av det förbundet tänker föreslå löser det egentliga problemet.
Det egentliga problemet är en obsolet prissättning som kunderna inte accepterar. Varför skall sådana som jag betala 100 kronor per runda golf medan andra betalar 3 000 kronor per runda för sina tre rundor per år?
Brevlådeklubbarna är inte problemet
Att förneka Gud, i det här fallet marknadens lagar, är ingenting som håller långsiktigt. Problemet är modellen med samma pris för olika tjänster. Brevlådeklubbarna är en konsekvens av detta. De är inte problemet.
För de flesta är 10-14 rundor lönsamhetsgränsen för att betala avgiften för att få spela fritt jämfört med greenfee. Medlemsavgiften är lika för alla. Lös det verkliga problemet i stället. Se till att jag och andra gubbar och tanter som spelar 70 rundor per år betalar mer.
Nästa område som är politiskt känsligt i verksamhetsrevisorernas berättelse handlar om medier. Här är det högst troligt att de inte förstått vad de gjort.
Verksamhetsrevisorerna skriver:
»Av en golfare med stor erfarenhet har vi blivit uppmärksammade om att SGF som förvärvade tidningen Svensk Golf 1964 drev den tom våren 2015 i egen regi. Tidningen såldes till Egmont Publishing med ett femårsavtal, vilket SGF inte förlängde 2020. Det innebar att Svensk Golf som ingått i medlemsavgiften numera måste köpas och kostar 499 kr för 10 nummer. Att SGF i stället gett ut en ny tidning som kallades Golfa! blev en kortvarig historia då den i dag distribueras digitalt. Vår källa anser att det borde synas genom en minskad debitering när man i dag betalar avgift till SGF.«
70 kronor
Bakgrunden är då att det finns förbundsmötesbeslut från en grå forntid där man utöver en förbundsavgift på cirka 70 kronor även debiterade en så kallad prenumerationsavgift på lika mycket för att bära portokostnaden för Svensk Golf.
Även om minnet sviktar tror jag att en klubb som läser igenom alla protokoll från säg 1980 och framåt i slutändan kan konstatera att förbundet borde sänka avgiften med 70 kronor och rent teoretiskt är skyldiga att återbetala det beloppet för ett större antal år. Att förbundet behållit de pengar som gick åt i porto för Svensk Golf är uppenbart.
Sedan vore det självfallet korkat och motstridigt av klubbarna att kräva tillbaka pengarna genom en rättslig tvist. Det är de själva som är förbundet, åtminstone i teorin. Själv tycker jag mest det är lite kul. En snabb utredning för att då kunna rätta till om förbundet har brutit mot egna förbundsmötesbeslut och lägga detta bakom sig är mitt förslag på väg framåt. Det kan troligen vara så att man har agerat korrekt och då är det bara plocka fram underlaget så kritiken från verksamhetsrevisorerna kan anses besvarad.
Tecken på misstroende
På området effektivitet är verksamhetsrevisorerna vaga. Det indikerar något jag tyckt länge, nämligen att verksamhetsrevisorer inte skall behövas. De är ett tecken på ett misstroende som förbundet inte förtjänar. Klubbarna äger via distrikten förbundet och verksamhetsrevisorer skall inte behövas.
Sen är frågan om ban-, klubb- och idrottskonsulenter är värda att bevara.
Vi saknar evidens på att verksamheten är bra. Den kan vara bra men det tror jag inte.
Det är på intet sätt en kritik av de som jobbar som konsulenter utan en ren konsekvens av digitalisering, AI och branschens kommersialisering.
När bankonsulenterna infördes B.I. (Before Internet) var det en annan värld. I dag finns allt det som inte fanns då på nätet. Vidare är det ett mail eller mess bort att fråga en kollega. På detta kommer samverkan i olika organisationer som GAF, SGA, PGA och motsvarande på global nivå.
Tillkommande är risken att förbundets vid varje tillfälle ideologiska åsikt påverkar klubb och bankonsulenter att bedriva opinionsbildning snarare än utveckling.
Men, här är det enkelt. Hur många klubbar har bett om hjälp varje år de senaste fyra åren av respektive karaktär. Hur många klubbesök har gjorts och hur mycket har klubbarna förbättrat sina intäkter som konsekvens?
Innan SGF presenterar det resultatet kan jag och många med mig landa i åsikten att lägre medlemsavgifter är bättre för golfen.•
