KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
JAG FICK FLERA FRÅGOR på förra krönikan om vilka förändringar av beteendemönster som påverkar den ideella golfen, som jag ser det.
Vi kan känna oss trygga i att Sverige som land även under 2030-talet kommer ha ett brett välmående civilsamhälle inom idrott och alla andra områden. Någon form av naturlig minskning förväntas dock ske.
För golfen ser det bättre ut än för de flesta andra. Det innebär dock inte att det är frid och fröjd.
Min bedömning är att andelen ideella golfklubbar kommer vara nästan lika stort år 2040 som det är i dag. Några faller ifrån och blir inte räddade eftersom att deras förutsättningar är dåliga.
Privatägda
Däremot kommer nya anläggningar så gott som genomgående att vara privatägda.
Det är ingen vild gissning att vi kommer att ha äldre ledamöter i klubbarnas styrelser och de kommer sitta kortare tid. Vi vet också att mer arbete görs av anställda och mindre av ideellt engagerade medlemmar.
Den trenden är stabil sedan decennier och det finns ingen anledning att tro att kurvan skulle ändra riktning.
Min pappas generation födda på 20- och 30-tal och en bit in på 40-tal, såg det som en plikt som medborgare att vara engagerad, utan någon som helst krav på egen vinning. De la tid och pengar på föreningar i syfte att lämna efter sig en bättre förening till nästa generation.
För mig och andra födda mellan 1945 och 1965, i medelklass, fanns engagemanget där men efter tio år som lagledare eller i styrelsen var man klar och lämnade eftersom det fanns så mycket annat att göra.
Bidragen ökade
Intresset svalnade och det av ganska naturliga orsaker. Dels ökade bidragen från samhället. Vi fick början på en professionalisering av golfen med anställda klubbchefer, banchefer, receptionister och banarbetare.
I dag har vi en fråga som ökar i frekvens och den lyder: ”Whats in it for me?”. En annan fråga som är vanlig, när det är dags att sköta klubbens café under en tävling, ”Kan jag betala för att någon annan gör det?”
I slutet på 1990-talet kom det vi i branschen kallar för GUD: Globalisering, Urbanisering och Digitalisering. Det skapade en individualisering som är motstridig hela idén med idrotten som bygger på kollektivistiska principer.
2000- och 2010-talet innebar en ekonomisk förbättring för svensk medelklass som vi inte sett vare sig före eller efter. Sex jobbskatteavdrag, slopad fastighetsskatt, slopad förmögenhetsskatt, extremt låga räntor och mer än en fördubbling av värdet på våra villor samtidigt som den låga inflationen skapade höga reallöneökningar. Vi pratar miljoner per familj med ägt boende och bra löner under 15 års tid. Möjligheten att köpa fritid ökade dramatiskt.
Nya beteendemönster
Individualiseringen som trend tillsammans med bättre ekonomi skapade beteendet att köpa det jag ville ha framför att ta det jag fick som del av ett kollektiv.
Antalet flygresor utomlands mer än fördubblades mellan 2008 och 2020. Turistflygen är nu tillbaka på samma nivå som 2019 medan affärsresandet har ersatts med en stor andel videomöten. Den nedgång i upplevelsekonsumtion jag och andra ekonomer såg framför oss på grund av lågkonjunkturen har inte inträffat.
I det här samhället vi nu får, när min generation försvinner bort under 2030-talet (jag når genomsnittlig livslängd för män 2041 och får också i snitt tre år som jag inte är fullt frisk), är det min bedömning att golfen mår bra och kan utvecklas, men den är sig inte lik.
Det kommer att vara färre närvarande på de ideella klubbarnas årsmöten, svårare att rekrytera till styrelsen och de ideella kommer i ökad utsträckning att agera som privata aktörer då de är på samma marknad.
I den förening jag är aktiv i, GAPF som bekämpar hedersförtryck, ser vi ett ökat intresse för att stötta oss ekonomiskt och ett minskat att engagera sig med tid.
För billigt att slippa
Det tror jag vi ser inom golfen också. 300 kronor i avgift för att slippa en städdag blev en populär produkt. Jag har alltid valt att betala. Priset borde alltså satts högre.
Vi kommer få fler klubbar som Haninge där man säljer anläggningen till en privat aktör för att den vägen kunna finansiera stora investeringar. Fler ideella klubbar kommer att säljas för att det finns stora fastighetsaffärer att göra genom att bygga bostäder runt banan.
Men på det stora hela så kommer flertalet ideella klubbar att fortsätta precis som förut, ofta tack vare ett fördelaktigt läge som ger god ekonomi.
Vi bör komma ihåg att av 20 000 idrottsföreningar är det färre än 400 som har något att vinna på att privatisera föreningen. Av dessa är kanske 150 golfklubbar som har mark för bostäder. 150 ridhusägande föreningar har ett liknande läge och max 100 i andra sporter med motorsport som största aktör.
Klubben blir mer företag
Det enda som skiljer är då antalet medlemmar på årsmöte, minskat antal timmar ideellt arbete. Styrelsen kommer agera mer som en företagsstyrelse. VD/klubbchef blir den som beslutar. Styrelsen väljer strategi, kontrollerar ekonomi och avgör när det är dags för byte av VD.
Medlemsdemokratin upphör. Det är varken klubbarnas eller förbundets fel. Det är vi golfare som slutar bry oss så länge greenerna är snabba och vi får en starttid. Golfen är redan i första hand en köpt tjänst och den trenden förstärks.
Det både kommersiella och ideella klubbar har som gemensamt fokus är att de måste vara attraktiva. Detta med tanke på den ständigt ökande konkurrensen om människors fritid. Vi bör komma ihåg att vi säljer glädje.
På totalen, om man ställer ideella mot kommersiella anläggningar, föredrar jag Dengs svar när Mao undrade om man skulle tillåta privata företag. Deng svarade då: ”Vad spelar det för roll om en katt är grå eller svart så länge den fångar möss”. Man skall inte ställa det ideella mot det kommersiella. Vi behöver båda och de privata står för nästan hela tillväxten. •
