Anders Forsbrand

MAN SKULLE NOG kunna påstå att svenska herrgolfare har haft ett aningen komplicerat förhållande till
golfens fyra stora mästerskap.

Våra manliga spelare har genom historien närmat sig de tunga tävlingarna med viss försiktighet, för att inte säga andäktighet. Storögda och ödmjuka har man slagit ut i celebert sällskap, främst för att se och lära. 

Så var det under många, långa år.

Svenska herrgolfare skrev förvisso historia (men alla utom Henrik Stenson gjorde det utan att vinna).

”Han treputtade de sista nio hålen – allihop! – och missade kvalgränsen.”

Det finns en första gång för allt. Varje litet steg på majorevolutionens stege finns noterat i någon gammal utgåva av Svensk Golf. Det började 1946.

Fram till dess hade ingen svensk herrgolfare spelat i en så kallad major. Men det året klev Arne Werkell ut på St Andrews. Han treputtade de sista nio hålen – allihop! – och missade kvalgränsen. 

Men vadådå?

En svensk i en stor proffstävling på St Andrews? 

Det var väl ändå lite märkvärdigt,  håll med om det!  Det tyckte i alla fall de 3 000 som då var aktiva golfare hemma i Sverige.

1973 spelade Gunnar Mueller fyra rundor i samma tävling. 

Det är sådant som kallas utveckling, även om den inte går så fort.

Tjugo år senare passerades en annan milstolpe av liknande karaktär. I dag framstår det kanske inte som så märkvärdigt men man får ta i beaktande att detta utspelade sig i en tid då ”att deltaga” fortfarande kunde betraktas som en idrottslig framgång.

När Anders Forsbrand missade kvalgränsen i PGA Championship i augusti 1993 blev han den förste svensk som deltagit i samtliga fyra herrmajors under ett och samma år.

Därmed skrev han in sig i den svenska golfhistorien, trots att han spelade rätt så knackigt. 

Anders missade kvalgränsen i tre av tävlingarna. 

Det var bara i The Masters Tournament han lyckades och där spelade han däremot väldigt bra. Han inledde lite tveksamt med 71, 74 respektive 75 slag innan han avslutade med en prydlig 66:a på söndagen för att hamna på 11:e plats, nio slag efter segraren Bernhard Langer

(Några år senare började de studera Bibeln tillsammans men det är en annan historia.)

Resultatet på Augusta var länge den största  svenska framgången i Masters, ända tills Robert Karlsson kom delad åtta 2008.

Typiskt nog blev det historiska 1993 ett mellanår för Anders Forsbrand. Han vann tävlingar både 1991–1992 och 1994–1995. Men inte just 1993 – året då han skrev majorhistoria.

Majorhistoria skrev han i och för sig även året därpå när han avslutade The Open på Turnberry med 130 slag (66-64). 

Det gällde länge som tidernas bästa avslutning av en svensk i en major. Men inte många minns det. Det var inte särskilt uppmärksammat ens på den tiden. 

Jesper Parneviks duell med Nick Price skymde sikten. Parnevik kom tvåa och var förste svensk att göra det i en major. Det var stort, det också.

Läs fler relaterade artiklar
Ladda fler i Historien

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Kolla också

Dr V:s magiska putter – historien där inget var vad det verkade

En putt kan betyda så mycket. Det gäller även missade sådana. De missade puttarna kan rent…