Ska man få något gjort, då gäller det att göra det i dag. För i morgon börjar The Open som är den mest oemotståndliga av alla golftävlingar. Man blir lätt sittande framför TV:n i timmar. Alla majors är förstås speciella men The Open är något extra.
I år spelas tävlingen på Royal Birkdale utanför Southport. Jag var där i höstas och passade på att ta den här bilden på femman, från sexans tee, med det alldeles speciella klubbhuset i bakgrunden. Byggt 1935 och tidstypiskt.
Själva banan hade byggts om åren innan av Hawtree/Taylor och eftersom de la hålen i dalarna mellan dynerna i stället för över dynerna så skulle banan komma att anses som en av de mer rättvisa linksbanorna, uppskattad även av dem som normalt inte gillar den oberäkneliga bollstuds som är en del av linksgolfen.
Första gången jag var där fick jag spela några hål med Justin Rose som visade sig vara enastående sympatisk och som sedan dess varit en av mina favoritspelare på touren.
Vi gjorde båda par (5) på första hålet men jag hade slag. Så jag var ett upp efter ett hål.
Det är nog min största, och möjligen enda, framgång som golfare.
Så det får gärna börja regna i morgon och fortsätta i fyra dagar. För jag ska sitta i TV-soffan. Och skulle Justin Rose vinna så sörjer inte jag. Det var ju här han slog igenom som amatör (1998) innan han inledde sin stapplande proffskarriär. Under sitt första år klarade han bara några enstaka kvalgränser.
Rose kom fyra det året och det är fortfarande hans bästa placering i tävlingen.
Det är tionde gången tävlingen spelas på Royal Birkdale. Den tre första vanns av Peter Thomson (1954, 1961 och 1965). De resterande tävlingarna har vunnits av Lee Treevino (1971), Jack Nicklaus (1976), Tom Watson (1983), Ian Baker-Finch (1991), Mark O’Meara (1998) och Padraig Harrington (2008).
