När Henrik Stenson intervjuades av SVT sa han något i stil med ”jag är glad att Sverige fick den här segern, det är roligt för svensk golf”.
Han hade precis spelat sig in i historieböckerna efter en duell med Mickelson som kommer att bli klassisk. Han skulle kunna vara överväldigad av sig själv och sin egen prestation. Hög på sin egen förträfflighet. Han bröt en svårforcerad barriär på ett sätt som vi aldrig tidigare sett.
Men han använde ord som ”vi” och ”oss”.
Till och med Jack Nicklaus framförde synpunkten att Stensons avslutande runda, duellen mot Mickelson, i spänning och i nivå på spelet övertrumfade hans egen duell i solen mot Tom Watson på Turnberry 1977.
Det var en stor individuell seger – men Stenson tyckte det var roligt för ”oss”.
Jag tycker det är stort. Det kan nästan göra en lite rörd att han anlägger det perspektivet. Särskilt i en sportvärld där många stora idrottsmän är så upptagna med sitt eget jag och så uppblåsta av sin egen förträfflighet.
Vad betyder segern för den svenska golfen?
Jo, att vi fått en motsvarighet till Björn Borg och Ingemar Stenmark. En förebild från ett litet land i norr som lyckades med det näst intill omöjliga.
Att vinna världens äldsta tävling är på den nivån. Som att vinna Wimbledon. Eller OS i slalom.
Det har talats om bragdguld och visst ligger han bra till. Att bli förste svenske herre att vinna golfens tyngsta mästerskap kvalificerar för ett bragdguld även om överraskningsmomentet kan sägas vara reducerat eftersom vi redan visste att Stenson var en av världens bästa golfare.
Men som barriärbrytare? Bragdguld, definitivt!
Det går i min värld inte att vinna en finare titel på denna jord.
Och det gör att vi i Sverige kan räta på våra ryggar. Vi bär inte längre på det ok som det inneburit att ingen av våra spelare, golfunder till trots, lyckats vinna något av de fyra stora mästerskapen.
Sverige har drällt av hyfsade proffsgolfare som vunnit Madeira Open i parti och minut.
Nu har vi satt ett avtryck i golfens allra finaste rum. Stenson slutspelssegrar 2013 (FedEx Cup, Race to Dubai) är fortfarande en makalös prestation eftersom de utfördes över en lång tid och eftersom han vann båda de avslutande tävlingarna (TOUR Championship, DP World Tour Championship).
De svenska andraplatserna – Jesper Parnevik (The Open1994, 1997), Niclas Fasth (The Open 2001), Stenson (The Open 2013) och Jonas Blixt (US Masters 2014) – har varit fina framgångar men vem minns ett OS-silver? Eller en förlorad Wimbledon-final?
Vi minns, kanske, men de går sällan till historien.
Vi är nu en av de riktigt stora golfnationerna. På riktigt.
Och vad det kommer att betyda för framtiden, det kan man bara spekulera om.
Golf är fortfarande en stort sport i Sverige, trots att antalet medlemmar gått ned sedan de allra bästa åren.
Stensons triumf kommer inte att göra den mindre.
Köerna till medlemskap i golfklubbar kommer kanske aldrig att bli vad de en gång var men det här hjälper till att vända trenden.
En sak kan vi vara säkra på: Att Stenson kommer att göra vad som står i hans makt för att det ska bli så när han kommer hem efter avslutad säsong för att underhålla på diverse galor…
Iceman går hem i stugorna.