KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
Tjuvspel, skador på banan, okrattade bunkrar, olagade nedslagsmärken, uppslagna torvor, farligt spel, långsamt spel.
Vi ser det på banor varstans i Sverige. Går det att stoppa? Nej. Men vi kan minska det – om vi bara förstår varför det händer och agerar därefter.
Det handlar inte om migration, ungdomar eller »sämre« golfare. Det handlar om anonymitet och brist på äganderätt. När ingen vet vem du är och du inte känner att banan är »din« – då avtar viljan att ta ansvar.
Jag växte upp som rektorns son. Alla visste vem jag var, och ryktet om mina hyss nådde hemmet på nolltid. Det tvingade fram gott uppförande – oavsett om jag hade spring i benen eller inte. Den sociala kontrollen fungerade.
Jag försöker vara perfekt i mitt beteende på golfbanan, dels för att jag ser det viktigt att ta det ansvaret men lika mycket för att jag under åren på förbundet och numera som kvartskändis i golfsverige måste bete mig för att inte skada mig själv av ett dåligt agerande som ses av andra.
Jag kör gärna lite fortare än hastighetsbegränsningen på motorväg/landsväg om trafikmängden, underlaget och vädret tillåter. Jag kör inte om en polisbil av ren självbevarelsedrift och bromsar inför varje fartkamera. Det handlar då dels om det mindre positiva beteendet skenhelighet och dels om omsorgen om den egna plånboken.
Samma sak gäller på golfbanan. Känner du ägarskap och tillhörighet, vårdar du banan. Är du anonym och saknar den känslan – då förblir bunkern okrattad och nedslagsmärket olagat.
Vi sköter om det vi äger eftersom det är dumt att inte göra det. Att underhålla huset är förutsättning för en värdeökning över tid. Är man eller känner man sig som »ägare« av »min« golfbana är sannolikheten större att man vårdar den som man ska. Känner man sig inte som ägare minskar sannolikheten. Vill vi slippa dubbla årsavgiften får vi utföra en vissa enklare skötselåtgärder själva.
Är jag en helt anonym person som inte känner äganderätt eller intressegemenskap och dessutom inte fått lära mig att bilda mig, bete mig och bry mig av föräldrar och social gemenskap så ökar sannolikheten att jag skiter i att kratta en bunker.
Vi som ingått i gruppen unga män har lärt oss att föräldraskap gjorde det nödvändigt att vara ett föredöme, inte bara mot barnet och hennes vänner utan i ett större socialt sammanhang.
I begreppet »samhälle« ligger väldigt mycket gemenskap och det skapar ett socialt välartat beteendemönster. Att dricka till man kräks behöver inte leda till att man tappar sitt sociala sammanhang om man är 14 år och tillsammans med kompisar i samma ålder. Som förälder på en fest med andra 30-åriga föräldrar är det en skam som påverkar ens sociala liv.
Detta som orsaksbeskrivning av de växande problemen på våra golfbanor.
Problemet är att vi saknar data. Ingen vet hur stort problemet var för 10 eller 20 år sedan. De finns en omfattande risk för att fördomar av typen »vi har fler ungdomar nu så allt är troligen deras fel« utifrån den evighetsfördom som Sokrates var först med att lansera – om att ungdomar är oartiga, ohyfsade och inte respekterar äldre. Något som varje generation i 2000 år kunnat upprepa som fördom.
Vi har märkligt nog även ideologiska fördomar av mer socialistisk karaktär där privatägda aktörer anses inte bry sig om sina kunder, bara tänka på vinst och inte ta ansvar.
Det vi vet är att problemen som listats ovan finns över hela landet. Därför är det smartast att låta förbundet ta tag i frågan. En nationell kampanj kan göras snabbt och billigt:
- Sociala medier som når alla golfare
- Affischer och digitalt material till klubbar
- Kortfilmer med våra kända profiler
- Ett välkomstpaket via e-post/SMS till alla nya golf-ID-innehavare
Temat? »Bli en riktig golfare.«
Målet? Att göra det hedersamt att vårda banan – och skamligt att låta bli.
Men kampanjen måste ha glimten i ögat och inte bli moraliserande. Och den bör göras nu. Varje säsong vi väntar är en säsong med fler okrattade bunkrar och fler förstörda greener. •
