Turnberry på den skotska västkusten är en plats där historier föds och lever för alltid.
Men det har inte skapas några nya historier sedan 2009. Då spelades The Open här senast.
Nya signaler från R&A har tolkats som att en återkomst kan vara inom räckhåll nu?
2009 lyftes The Claret Jug av tävlingens kanske mest impopuläre vinnare genom tiderna, Stewart Cink.
Det är en ovanlig golfhistoria: en majorvinnare som, ända sedan han hålade den avgörande putten, varit mer känd för vem han besegrade än för att han vann.
Cink kom i vägen för en av idrottshistoriens vackraste sagor – den om en 59-årig Tom Watson som var på väg mot en sista (?) stor triumf. Länge kändes det som att segern på Ailsa var en Pyrrhusseger som förpassade Cink själv ur rampljuset.
Turnberry har inte arrangerat lika många Open som St Andrews eller Royal Troon, bara fyra stycken, men varje gång mästerskapet spelats på Ailsa har det skapats historia och berättelser som lever långt efteråt. Dessutom är det kanske den vackraste av alla banor i Open-roteringen. Bara av den anledningen vore banan värd fler och mer frekventa mästerskap.
Inget erkännande
Nästan alla led med Tom Watson. Stewart Cink fick leva med konsekvenserna av sitt fina spel den dagen. Han vann Claret Jug, men fick aldrig något riktigt erkännande. Efter särspelssegern gick karriären in i en lång svacka. Som om segerns kostade honom för mycket för att han skulle våga vinna igen. Han vann inte en enda PGA Tour-tävling mellan 2009 och 2020, trots att han fortsatte att vara en stabil spelare på touren. När han vann igen, i Safeway Open 2020, hade det gått över elva år sedan triumfen på Turnberry. Året därpå vann han dessutom RBC Heritage och visade att han fortfarande kunde konkurrera på högsta nivå även som 47-åring.
Varför skulle han inte det? Tom Watson kunde ju nästan vinna som 59-åring. Nästan, alltså.
Det var inte första gången Watson förekom i rubrikerna på Turnberry.
1977 vann han som 27-åring över Jack Nicklaus i vad många anser vara den bästa duellen i golfhistorien. Numera är omdömet justerat till ”den bästa duellen i golfhistorien efter Stensons duell med Mickelson på Troon 2016”.
Absolut är det så i Sverige, men en och annan purist håller fortfarande de färgblekta minnena av Watson vs Nicklaus högst. Deras argument är att banförhållandena på Turnberry 1977 var betydligt tuffare, utrustningen var sämre och båda spelarna var legender.
Duellen har, hur som helst, fått en nästan mytologisk status genom åren.
Vi svenskar minns förstås att Turnberry var skådeplatsen för ”the major that got away”. Jesper Parnevik borde ha vunnit Sveriges första major här 1994, när Stenson fortfarande var junior. Han hade två slags ledning inför 18:e, men Nick Price gick förbi med sista slaget.
Jesper Parnevik var 29 år gammal och alls inte den färgstarka PGA Tour-profil i rosa J.Lindeberg-byxor som vi i dag känner honom som. Han hade etablerat sig på Europatouren och väntade på sitt stora genombrott. Det kunde – borde! – ha kommit på Turnberry. Ett svagt inspel på 18:e hålet gav en bogey. Sedan stod han och väntade på Nick Price, som avrundade finalrundan med tre birdies.
Brutalt väder
Duellen mellan Watson och Nicklaus 1977 spelades i solsken och gav rekordlåga scorer; 1986 var vädret så brutalt att många spelare knappt kunde hålla balansen på nians tee. Första och tredje rundan spelades i hård vind och regn. Ian Woosnam ledde efter första dagen på par, 70 slag – ingen annan lyckades med det. Greg Norman öppnade med 74 slag men svarade sedan med en legendarisk 63-runda på fredagen, vilket tangerade Open-rekordet. Tom Watson beskrev rundan som en av de bästa han någonsin sett i en stor tävling. Norman avslutade med 69 slag, vann med fem och var den enda spelaren i toppfältet som gick under 70 på söndagen.
Och med det sagt måste vi också berätta den större historien: 1986 ledde Norman faktiskt alla fyra majors efter 54 hål – det som senare kom att kallas hans “Saturday Slam”. Han förlorade Masters till Nicklaus, tappade US Open och förlorade senare PGA Championship efter Bob Tways berömda bunkerslag. Den enda major han faktiskt vann det året var just The Open på Turnberry.
När någon ska utnämna den vackraste banan av alla på Open-rotan, ja, då utklassar Turnberry Ailsa sina konkurrenter. Det vill inte säga lite. Banan har förvisso förändrats en hel del genom åren, inte minst före och efter andra världskriget, då platsen användes som militär flygbas (landningsbanan finns fortfarande kvar!). Men Ailsa har aldrig varit bättre och mer spektakulär än den är i dag.
I Donald J. Trumps ägo har Turnberry genomgått en enorm förvandling. Trump Organization köpte anläggningen 2014 från Dubai-baserade Leisurecorp för cirka 60 miljoner pund. Därefter inleddes en massiv storsatsning där den totala investeringen i köp, renovering och modernisering beräknas landa på mellan 150 och 200 miljoner pund.
Det anrika hotellet från 1906 stängdes i sex månader, kläddes om i en betydligt lyxigare skrud med italiensk marmor och ljuskronor i kristall, och den ikoniska fyren byggdes om till en exklusiv svit och golfvärldens kanske mest spektakulära halvvägshus.
Han byggde en ny balsal också. Förstås. Han har dille på sådana.
Men det är på Ailsa de största och mest hyllade förändringarna ägt rum. (eller, egentligen inte men vi kommer till det…)
Under ledning av banarkitekten Martin Ebert (från Mackenzie & Ebert) ritades en stor del av kustområdet om. Hål 9 förvandlades från ett ganska alldagligt par 4 till ett dramatiskt par 3 över öppet vatten direkt mot fyren, och greenerna såddes om med klassisk rödsvingel. Och arbetet har fortsatt.
Den senaste renoveringen har framför allt handlat om hål 7 och 8. På det långa par 5-hålet har greenen flyttats ungefär 50 yards, från en inlandsläge till en ny position direkt vid den karga kustlinjen. Det gör avslutningen på hålet betydligt mer dramatisk – och placerar greenen bland de mest spektakulära i brittisk golf.
På hål 8 har nya tees rätat ut fairway och tagit bort det tidigare blinda inspelet. Hålet har därmed blivit tydligare redan från tee, samtidigt som fyren och kustlandskapet får större plats i upplevelsen. Även hål 12, 13, 14, 15 och 17 har justerats i mindre skala.
Det handlar alltså inte bara om kosmetik. Ebert har flyttat Ailsa närmare havet och förstärkt banans mest dramatiska kvaliteter.
Överskott
Ekonomiskt var starten dock en svidande historia. Stängningen under renoveringen och pundets fall efter Brexit ledde till tunga förlustår, där anläggningen bara under 2016 backade med hela 23 miljoner dollar. Men där tidigare ägare som Starwood och Leisurecorp gick bet har Trump lyckats vända skutan. Med en saftig prislapp – högsäsongsgreenfeen på Ailsa har nått rekordnivåer på 1 000 pund per runda – redovisade Turnberry sitt första överskott 2022, en lönsamhet som förstärktes ytterligare året därpå.
Och nu kommer vi till det som blev en liten anmärkning några rader upp: King Robert the Bruce.
Det är lätt hänt att en berättelse om Turnberry efter Trump handlar om Ailsa. Det är trots allt där historien, The Open-minnena och det stora intresset ligger. Men lyftet av anläggningen omfattar också Trump Turnberrys andra banan, King Robert the Bruce. Den har under årens lopp hetat olika saker och haft olika sträckningar, från Arran till Kintyre, men den har aldrig varit bättre än nu.
Ny bana
Martin Eberts ombyggnad gjorde den i praktiken till en ny bana, med flera helt omarbetade hål och en starkare kontakt med havet, fyren och Turnberrys egen mytologi.
Det är fortfarande en andrabana, vilket är dess enda problem.
Det finns också ett konkret kvitto på utvecklingen. I Golf Digests ranking av världens 100 bästa banor för 2026–2027 placerade sig Ailsa på åttonde plats, medan King Robert the Bruce klättrade hela 46 placeringar till nummer 48. Därmed finns båda Turnberry-banorna bland världens 50 främsta – och King Robert the Bruce stod för rankingens största avancemang bland banor som redan funnits med på listan.
Det är förstås en kommersiell framgång för Turnberry, men också ett tecken på att ombyggnaden har förändrat hur banan uppfattas. Den är inte längre bara den mindre spektakulära partnern till Ailsa. Den har börjat etablera en egen identitet.
Hade King Robert the Bruce, som den ser ut i dag, legat fristående, utan att leva i skuggan av Ailsa, hade den varit både mer känd och mer respekterad. Nu riskerar den att reduceras till uppvärmning eller extrarond, fast den egentligen är ett tydligt bevis på hur genomgripande och omfattande Turnberrys moderna förvandling har varit.
Förvandlingen stannar inte heller vid de två mästerskapsbanorna. Turnberry har samtidigt byggt ut sin golfakademi med en täckt Trackman-range med elva platser, en Trackman iO-simulator och ett nytt café.
På rangen kan gästerna spela virtuella banor, tävla i närmast hål och longest drive, medan simulatorn innehåller fler än 300 banor från hela världen. Även Turnberrys egna banor håller på att återskapas digitalt.
Det är en annan sorts golf än den som förknippas med Watson, Nicklaus och Norman. Mindre vindpinad linksromantik, mer teknik, träning och underhållning. Det är en passande del av den moderna resortmodell som Trump Turnberry försöker bygga: Ailsa som historiskt monument, King Robert the Bruce som växande attraktion och akademin är gästerna kan träna när banan vunnit över din sving.
Det är en märklig ironi. Ailsa är bättre än den någonsin varit. King Robert the Bruce är en destination i sig. Hotellet är storslaget. Träningsanläggningen av toppklass. Anläggningen borde ha ett starkare Open-case än någonsin tidigare. Men han som möjliggjort den starka utvecklingen och förändringen står i vägen.
Sedan Donald Trump köpte Turnberry har golfanläggningen blivit politiskt och medialt laddad.
R&A:s hållning är att mästerskapet inte kan återvända förrän man är säker på att uppmärksamheten hamnar där den ska: på tävlingen, spelarna och banan.Till stor del har man skyllt på annat, på yttre omständigheter: publiklogistik, transporter, boende, kommersiella ytor och infrastruktur.
Turnberry ligger dramatiskt vackert, men också lite avsides. De ser en uppenbar risk att veckan på Turnberry inte skulle handla om vind, bunkrar, fyren och kampen om Claret Jug, utan om Trump. Det är en märklig paradox: Trump som person är en politisk betingad belastning för Turnberrys Open-framtid. Samtidigt är han den ägare som faktiskt lyckats förädla både produkten och affären.
Två kulturvärldar kolliderar
Det är inte fel att beskriva R&A och Donald Trump som representanter för två vitt skilda sätt att se på golf och offentlighet. R&A bygger sitt anseende på tradition, återhållsamhet och föreställningen att mästerskapet alltid ska stå i centrum. Trump har byggt sitt varumärke på det motsatta: maximal synlighet, ständig uppmärksamhet och en vilja att själv dominera berättelsen.
De är kulturella motpoler. R&A vill att ägaren ska försvinna i bakgrunden när mästerskapet spelas. Trump har i stället gjort sig själv till en del av produkten. Därför handlar konflikten inte bara om vem som äger Turnberry, utan om huruvida R&A kan lita på att ägaren accepterar en biroll när The Open återvänder.
Det är en betydande skillnad i synen på golfens offentlighet – och en uppenbar källa till friktion.
Hot och en alternativ verklighetssyn är centrala delar av Trumps sätt att leda, förhandla och kommunicera, men det är inte alltid en bra kombination när man har att göra med organisationer och människor som styrs av mer rättrådiga och principfasta ideal.
R&A:s tidigare vd Martin Slumbers sa uttryckligen att The Open inte skulle återvända till Turnberry förrän organisationen var övertygad om att fokus låg på mästerskapet, spelarna och banan – och inte på ägaren. Man ville helt enkelt inte att ”extern medieuppmärksamhet” skulle överskugga golfen.
När damernas British Open spelades på Turnberry i juli 2015 stal Donald Trump uppmärksamheten genom att anlända i sin privata helikopter mitt under den första tävlingsronden. Sedan höll han en politisk presskonferens iförd en ”Make America Great Again”-keps. Han förvandlade golfmajorn till ett kampanjmöte. Under en presskonferens i hotellets balsal sa han ingenting om banan eller tävlingen, däremot en del om Ryssland och sin egen presidentkandidatur.
Problemet för R&A är inte i första hand att Donald Trump äger Turnberry. Problemet är att han betraktar varje scen som en möjlighet att stärka sitt eget varumärke – också när scenen egentligen tillhör golfen. När Trump använder anläggningen som plattform för politiska utspel blir ägarskapet mer än en kontroversiell bakgrundsfaktor. Det blir en konkret risk för att The Open hamnar i skuggan av den person som äger banan.
Den yviga stilen har tagit Trump långt men den står i vägen för en av de saker han åtrår mest: The Open på Turnberry. Möjligen är han ändå på väg att lyckas. Officiellt har golfens styrande organ hänvisat till praktiska brister när det gäller kommunikationer, parkering, järnvägsförbindelser, hotellkapacitet och möjligheten att ta emot över 250 000 besökare.
Nu kan något ha förändrats. I samband med årets Open Championship på Royal Birkdale bekräftade R&A:s nye vd Mark Darbon att organisationen haft samtal med Eric Trump och ledningen för Turnberry. Darbon har sett det vi alla sett – en fantastisk bana – och han medgav att dialogen är av konstruktiv art, även om något beslut om en återkomst inte är aktuellt ännu.
Flera brittiska medier tolkar R&A:s uttalanden som en mjukare hållning än tidigare.
Frågan om 2029
Efter årets Open Championship riktas blickarna redan mot framtidens värdbanor. Med The Old Course i St Andrews som värd 2027 och Royal Lytham & St Annes 2028 återstår frågan om vem som får arrangera The Open 2029.
Historiskt har R&A sällan lagt två engelska mästerskap i rad, vilket talar för en återkomst till Skottland. Royal Portrush bedöms vara en mindre sannolik kandidat eftersom banan nyligen stått värd för mästerskapet och redan väntas få fler framtida arrangemang. Portmarnock utanför Dublin beskrivs som en seriös möjlighet och skulle bli den första banan utanför Storbritannien att arrangera The Open, men R&A:s diskussioner med klubben bedöms ännu inte ha kommit så långt att ett värdskap 2029 är sannolikt.
Därmed återstår främst de skotska alternativen Carnoustie, Muirfield och – Turnberry som en alltmer tänkbar högoddsare. Det är tre banor med olika utmaningar som gör beslutet till ett av R&A:s mest intressanta på många år.
Om och när historien återvänder till Turnberry återstår att se. Vi ser fram emot det med både spänning och glädje – och inte utan en viss bävan…
