KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
Glädjande statistik från Svenska Golfförbundet SGF visar att antalet golfare ökar. Det är utmärkt. Men kommunikationen från Svenska Golfförbundet (SGF) använder ett ideologiskt färgat språk – ett slags nyspråk – som påminner om 1970-talets syn på kommersiell verksamhet som något suspekt.
Här vill jag reda ut några begrepp som ofta blandas ihop.
Medlemskap och golf-id – två skilda saker
För det första: att antalet medlemmar i ideella föreningar har ökat är inte självklart. Allt fler golfare är i stället kunder hos kommersiella aktörer. Golf-id används som bevis för antalet ”medlemmar” – men rent juridiskt är det faktiskt något helt annat.
Marknadsdomstolen slog redan 1990 fast att ett golf-id inte är liktydigt med medlemskap i en ideell förening. Golf-id är en produkt som köps, med en golfanläggning som återförsäljare, och lyder under konsumenträttsliga regler – precis som ett hotellrum.
Medlemskapet i en ideell förening däremot är binärt: man är antingen medlem – eller inte. Det är kopplat till en förening och innebär rättigheter och skyldigheter i demokratiska frågor. Ingen kan vara ”greenfeemedlem” i en privatägd klubb.
Tre kategorier golfare
Rent juridiskt kan vi tala om tre grupper:
- Golfare – även de som spelar pay & play, utomlands eller på bana utan golf-id.
- Innehavare av aktivt golf-id – alla som köpt tjänsten via en anläggning.
- Medlemmar i en ideell förening – ansluten till SGF.
Den största gruppen är ”golfare”, vars antal är okänt. Den mest relevanta siffran att följa är antalet aktiva golf-id. Antalet föreningsmedlemmar är mest intressant för respektive förening – och antalet verkligt aktiva medlemmar, som deltar i minst en föreningsaktivitet per år, är sannolikt under 100 000.
Positiv utveckling – men med nya mönster
Det är glädjande att fler väljer att betala för fri golf hela året på en klubb. Ökningen av juniorer, som betalar mindre och därför sällan köper greenfeeprodukter, bidrar till den utvecklingen.
Att färre deltar i klubbens tävlingar är sannolikt en del av en bredare samhällstrend, där fler föredrar att spela i egna sociala konstellationer. Själv spelar jag exempelvis årligen med ett gäng vänner – två rundor på hemmabanan med en intern tävling. Samtidigt lockar vissa klubbar fortfarande många till sina traditionella tävlingsveckor.
Framtiden för föreningslivet
Föreningar kommer inte att försvinna, men över tid lär fler golfare välja mindre organiserade sociala former. Det är inget hot – snarare en parallell utveckling.
Tillväxten i svensk golf ger klubbarna möjlighet att investera och höja kvaliteten på sina anläggningar. Om vi dessutom fortsätter att locka ungdomar – och på sikt fler kvinnor – är mycket vunnet, även om det är naturligt att många lämnar golfen under vissa livsfaser för att sedan återvända.
Slutsats
För att vi ska kunna diskutera golfens utveckling på ett seriöst sätt behöver vi kalla saker vid deras rätta namn. SGF borde tydligt skilja mellan ”medlemskap” och ”golf-id” i sin kommunikation. Det är två skilda saker – och har varit det sedan slutet av 1980-talet. Man bör kalla en spade för en spade. Alla vi som läste Orwells 1984 inser att nyspråket bara skapar elände.
Golfen är både en del av upplevelseindustrin och en professionell global idrott. Den består också av ideella föreningar som vi ska värna. Men för att göra det krävs ett språk som beskriver verkligheten, inte ett som förskönar den. •
