KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
Redan i augusti kunde Golfbranschen avslöja att 2024 skulle gå till historien. Och nu, när Svenska Golfförbundet summerat statistiken, kan vi konstatera att det också blev så.
Det är glädjande.
2024 innebar ett all time high för antalet medlemmar i klubbar och bolag som är anslutna till SGF. Hur många golfspelare vi har framgår inte av statistiken. Inte mer än att det finns fler golfare utöver dem som är medlemmar i en klubb.
Så långt är det frid och fröjd. Däremot oroas jag av att förbundet, via sin ideologiska vakthund vice GS Bo Bengtsson, vill införa en planekonomisk lösning så att alla som inte vill vara medlemmar i en golfklubb ska upphöra att spela golf.
Det bådar inte gott för framtiden.
Golfen, som är en del av en upplevelseindustri, kan inte ta skada av att fler väljer en annan modell än sina farföräldrar för hur de väljer att vara kunder när det gäller finansiering.
SGF påstår motsatsen i den här intervjun.
Bo säger:
»Den här utvecklingen är djupt illavarslande och ett direkt hot mot den långsiktiga förvaltningen och finansieringen av golfbanorna runt om i landet«.
Eftersom detta sägs om en marknad där allt färre golfspelare vill ha farfars modell på medlemskap och årsavgift, och där allt fler vill betala för sin konsumtion kan man enkelt konstatera att det påståendet är en direkt lögn. Det som är ett betydligt större hot mot golfen är bristande marknadsanpassning. Inget annat.
Kan skada golfen
Förslaget om ett maxantal för antal golf-id per bana kan bara skada golfen. I bästa fall får de ingen effekt alls.
Restaurang Grodan har aldrig någonsin krävt att jag första januari ska pynta tio papp för att få besöka restaurangen och går ändå med vinst varje år. Choice Hotels tar betalt per rumsnatt, inte heller här krävs det 10 papp i medlemsavgift för att få sova en natt.
Finansiering av en golfanläggning handlar om en enda sak. REVPAR. Revenue par available round eller på svenska: intäkten per tillgänglig golfrunda.
Det är självfallet djupt olönsamt att erbjuda såna som jag och min hustru (eller än värre en kamrat i Halmstad) fria rundor mot en årsavgift när andra är beredda att betala 800 kronor i stället för våra 150 (och min kamrat i Halmstad cirka 50) kronor per runda.
På vår anläggning betalar boende gäster över 2 000 kronor dygnet och våra 7 900 kronor per år är i sammanhanget att jämföra med en form av kroppsvätska i en större flod i södra USA.
Ideologi före marknad
Vice GS Bo Bengtsson, som jag haft som kollega och som jag i övrigt bedömer vara en klok person, väljer ideologi före marknad och driver fram en begränsning av antalet golf-id per bana.
Det kommer att skada svensk golf, Svenska Golfförbundet och golfen som livsstil.
Elefanten i rummet är medlemskapet. Golf-id är en tjänst förbundet säljer till klubbarna, men lika gärna kunde sälja direkt till golfarna. Medlemskapet är idag en förutsättning för att få golf-id. Marknaden säger att medlemskapet inte är attraktivt och att en stor majoritet av golfarna skulle välja bort medlemskapet i klubben (men betala för sin golf) om det gick.
I USA har vi nu fler golfare off course än on course. Vi har börjat se tecken på den utvecklingen i Sverige också, även om vi inte är där än. Att då vidmakthålla en modell med medlemskap som var som mest framgångsrik när Bertil Ohlin var ledare för Folkpartiet, det är försiktigt uttryckt mycket oklokt.
Självfallet ska medlemskapet finnas kvar och det kan för all del vara tvingande för de som spelar seriespel, deltar i förbundstävlingar och för dem som vill stötta sin klubb och arbeta för att utveckla föreningens verksamhet. Men de som bara vill spela golf ska bara kunna påvisa förmågan att spela och förmågan att betala.
Ta mer betalt
Det finansiella problemet för svenska golfklubbar är bristande marknadsanpassning. Inte brist på pengar. Att ta mer betalt för greenfee, mer betalt av oss som spelar väldigt mycket och mindre betalt av de som spelar lite är den enkla lösningen som i sig är grunden för all välståndsutveckling i världen de senaste 200 åren.
Kognitiv dissonans är vanligt bland religiösa, men ideologiska låsningar är ingen väg framåt. Som det står i SGFs utkast för Strategi 2031 bör man samverka med det kommersiella.
Om Happy Golfer är bäst på att få fler att betala för att få spela golf och än fler väljer off course-alternativ, är det inte en bra modell att straffa dem. De bör tvärtom ses som ökade intäkter för traditionella klubbar den dag de blir bitna av golfbacillen. Medlemstvånget är helt enkelt obsolet.
Mitt råd till förbundet är som följer: Bejaka verkligheten, bejaka marknaden. Det är bara marknaden som kan skapa välstånd.
Färre kvinnor?
Det finns en sak till jag reagerar på i intervjun med Bosse.
I förslaget till Strategi 2031 är rekrytering av fler kvinnliga golfare en av de viktigaste punkterna.
I intervjun i Svensk Golf ställs frågan varför vi har fått färre kvinnliga golfare och på den svarar Bo Bengtsson att »Ingen vet varför«.
SGF har i tiotalet år lagt totalt över 40 miljoner kronor på det så kallade 50/50-projektet för att få fler kvinnor att spela golf. När utfallet visar sig bli det omvända är svaret »Ingen vet varför« inget annat än häpnadsväckande.
Hur många minuter får en VD sitta kvar om han inte vet varför en satsning på 40 miljoner kronor ger närmast motsatt effekt än den avsedda?
Och hur trovärdig är SGFs Strategi 2031 med målet att attrahera fler kvinnliga golfare om man helt saknar förmåga att bedöma hur man attraherar kvinnor till golfen?
Avslutningsvis är jag mycket glad över ett nytt rekord i antal golfare och ser det inte som ett problem att de golfar på fel sätt enligt förbundet. •
