KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
Golfförbundet söker en projektledare för att utveckla så kallad off course-golf i ett tvåårigt projekt.
Det tycker jag inte att förbundet ska göra – av flera skäl.
För det första sker utvecklingen här genom stora globala techbolag med helt andra resurser att skapa förbättrade spelupplevelser och med den samlade kompetens som krävs. Att äga källkoden är en grundförutsättning.
För det andra är förbundet en ideell organisation som ”ägs” av ideella föreningar med stadgar om att utveckla idrotten golf på ideell grund. Där är förbundet både kompetent och skickligt.
Utöver den sekundära konkurrensen – att vi knypplar eller åker skidor i stället för att spela golf – är den direkta konkurrensen för svenska ideella golfföreningar dels kommersiella golfbolag, dels kommersiella off course-anläggningar, även om det finns många ideella föreningar med digitala ranger.
Det finns flera goda skäl till varför detta inte bör vara en förbundsuppgift.
Om vi backar bandet tio år lanserade Handelshögskolan, med professor Martin Carlsson-Wall, idén om så kallade hybridorganisationer inom idrotten. Det vill säga att man kan vara både ideell och kommersiell samtidigt.
Det är en god idé – men den bortser från kulturens betydelse i en organisation.
Vi kan se hur ishockeyn och fotbollen har agerat. SHL och Hockeyallsvenskan organiserades i bolagsform för den kommersiella hockeyn. Inom fotbollen skapades SEF.
I hockeyn vek sig förbundet och SHL tog ansvar för att äga de kommersiella rättigheterna. Där har det fungerat – mycket tack vare kompetens hos både förbund och liga.
För fotbollen har det varit svårare. Ett mindre kompetent och mer byråkratiskt förbund kunde länge kompenseras av ett mycket kompetent SEF. Men med ny ledning har SEF kört i diket, till stor del därför att man saknade förståelse för vad en hybridorganisation faktiskt måste klara av.
Jag var en stark förespråkare för hybridorganisationer och trodde på idén i många år. Jag hade fel.
Lite klokare i efterhand – och det är bara i efterhand vi blir klokare – har jag insett att golfförbundet, som var tidigt ute med en hybridmodell genom ett affärsbolag som stod för två tredjedelar av omsättningen och dessutom finansierade delar av den ideella verksamheten för att undvika egna skatter, saknade det viktigaste:
En gemensam kultur.
I ett Sverige där våra integrationsproblem i första hand är sociokulturella snarare än – som det ofta beskrivs – socioekonomiska, bör vi begrunda den gemensamma kulturens betydelse i en organisation. Den betyder mer än vi tror. Det kommersiella och det ideella har ungefär samma förmåga att smälta samman som fett och vatten.
Jag har stor förståelse för varför förbundet agerar som det gör. Hade jag suttit i ledningen hade jag sannolikt förordat detta, eftersom syftet är att stärka förbundets makt och förhindra att en annan maktfaktor uppstår. Samtidigt finns möjligheten att tjäna pengar om tävlingar och handicap i off course-miljö måste köpas av förbundet.
När jag och min hustru träffar andra par för social samvaro – bowling eller simulatorgolf – är det just social samvaro, god mat och anpassad dryck som gäller. Det avviker från idrottens traditionella värdegrund. Detsamma gäller mitt så kallade grabbgäng, även om vi sedan länge lämnat grabbstadiet.
Prognoser från USA indikerar att off course kan ta 50 procent av all golf inom tio år. Det bedömer jag som osannolikt i Sverige av flera skäl – främst lägre markpriser och en annan kultur.
Off course-golf kommer självfallet att växa, för att det är roligt. Huruvida det är idrott – och därmed en del av SGF:s uppdrag – är en helt annan fråga.
Om idén om hybridorganisationer har spelat ut sin roll uppstår frågan: vad ersätter den?
Det signifikanta för SHL, Hockeyallsvenskan och SEF är att de representerar en liten andel av landets klubbar och att de är relativt homogena, med stark korrelation mellan omsättning och tabellplacering.
Golfanläggningarna är däremot i dag så heterogena att det, utöver tävlingsregler och handicapsystem, i stor utsträckning saknas gemensamma behov. De skiljer sig ideologiskt, ekonomiskt, kulturellt och sociodemografiskt.
Även golfarkollektivet är extremt heterogent i sin konsumtion. Vi skiljer oss åt i spelfrekvens och beteenden, även om golfare sociodemografiskt är relativt homogena.
Golfen mår just nu mycket bra. Det är när man är stark som man bör göra stora förändringar – även om de i praktiken oftast genomförs först när krisen är ett faktum.
Off course-tävlingar är en del av IT-leverantörernas koncept för sina kunder och utvecklas bäst den vägen. De har kunskap och resurser som förbundet aldrig kan matcha, och de är en viktig del i att hjälpa anläggningarna att öka intäkterna från digitala ranger och simulatorhallar.
Vi ska inte heller glömma att simulatorhallar, precis som social bowling, ofta har en närmare relation till alkoholkonsumtion än till idrott.
Framför allt tillhör de upplevelseindustrin – en värld präglad av digitalisering, snabbhet, renodlad kommersialisering, kundupplevelse och revenue management. Det är i praktiken motsatsen till den ideella, demokratiskt styrda föreningen.
När 70–90 procent av framtida investeringar i golf sker i kommersiella miljöer blir slutsatsen att behovet av en renodlat kommersiell kultur är så stort att det inte går att kombinera med ett ideellt, demokratiskt förbund.
Vi behöver därför en ny, tydligt kommersiell organisation – en ”Golfindustri” – för att nå målet om en miljon golfare 2035.
Det skrev jag om i min förra krönika. •
