KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
Golfen står inför ett vägskäl. För att göra sporten ”prisvärd i hela Sverige” vill Svenska Golfförbundet införa ett tak för hur många greenfeemedlemmar varje klubb får ha. Tanken är att fler golfare ska betala mer – i solidaritetens namn. Men bakom den till synes omtänksamma retoriken döljer sig ett förslag som riskerar att slå hårt mot både sällanspelare och klubbekonomier. Och som luktar mer skråväsende än modern marknadsekonomi.
I en intervju i Svenska Dagbladet säger SGF:s vice generalsekreterare Bo Bengtsson bland annat följande:
”Ska golfen kunna leva och vara hyggligt prisvärd i hela Sverige måste vi vara många som delar på kostnaderna för varje golfbana.”
Det låter klokt. Men i praktiken innebär det att någon som spelar två rundor per år förväntas bära samma kostnad som den som spelar sjuttio. Det är som att bowlinghallar, skidorter eller hotell skulle kräva att alla gäster tecknar årskort – oavsett om de dyker upp varje helg eller en gång vartannat år. Bakom den till synes solidariska retoriken – att vi måste ”dela på kostnaderna” – döljer sig en modell som i praktiken riskerar att slå hårt mot både sällanspelare och klubbekonomier. Och framför allt: det är en idé som hör hemma i en annan tid.
Själv har jag pratat med klubbchefer i Stockholm som oroar sig över att förlora sjusiffriga intäkter från greenfeegäster – ofta via de så kallade ”brevlådeklubbarna”. De riskerar nu att slås ut, eftersom modellen där klubbar erbjuder medlemskap för sällanspelare sätts under press.
Det är ironiskt att just de ideella golfklubbarna, som skapat brevlådeklubbarna genom att vägra anpassa sig till samhällsutvecklingen, nu ropar på reglering. Samtidigt har förbundet tjänat stort på dessa medlemmar, då de i praktiken agerat återförsäljare av SGF:s produkt: Golf-ID.
Kärnan i problemet är enkel: Golfen har blivit för dyr för de som spelar lite, och för billig för oss som spelar mycket. Det är inte en hållbar modell.
Titta i stället på aktörer som Golfstar. Häromdagen kom nyheten att de köper Kista Golfcenter – en renodlad träningsanläggning utan bana. Den har potential att nå tiotusentals kunder per år. Inget medlemskap krävs. Här växer en ny marknad fram: off-course golf, helt frikopplad från traditionella klubbar och förbund. Om Golfstar vill införa ett eget hcp-system för sina spelare, kan de göra det imorgon.
Detta är vad marknaden gör när organisationer försöker frysa fast i gamla strukturer.
Lidingös kommunstyrelseordförande Daniel Källenfors satte huvudet på spiken när han i samma SvD-artikel jämförde SGF:s modell med det gamla skråväsendet – systemet där varje yrkeskår bestämde hur många som fick vara med, vilket i sin tur ledde till lägre produktivitet, färre innovationer och högre priser.
Det fanns en tid då det var förbjudet att öppna ett bageri om det redan fanns tre. Utveckling, konkurrens och innovation motarbetades – och samhället hölls tillbaka.
Liberalismen – med namn som Johan August Gripenstedt och Anders Chydenius – tog oss ur det systemet. Deras idéer om frihet, konkurrens och tillväxt banade väg för det svenska välståndet. Skråväsendet tillhör en annan tid. Det gör också tanken på att medlemskap är själva nyckeln till golfens framtid.
Det är lätt att avfärda som historia, men tänk efter: Taxi var den sista branschen som avreglerades – så sent som 1990. Vi som är gamla nog minns hur svårt det var att få tag i en bil en fredagskväll i Stockholm. Samma logik gäller nu golfen. Ett maxtak för greenfeemedlemmar kommer sannolikt att höja priserna för dem som spelar lite. Och då är det inte svårt att se vart de tar vägen: de spelar på pay & play-banor, utomlands, eller off-course – där medlemskap inte krävs.
Medlemskapets värde har förändrats i hela samhället. På 1980-talet var ett klubbmedlemskap en statussymbol – särskilt i områden där socioekonomiska problem var frånvarande. Före 1970 var det ett åtagande: man bidrog med tid, resurser och engagemang. I dag? De flesta vill kunna spela golf som de bowlar eller åker skidor – utan att skriva på ett kontrakt för året.
Det betyder inte att medlemskap är oviktigt. Tvärtom. De som ser sin klubb som ett socialt nav, som lägger tid på styrelsearbete och ideell insats – de är ovärderliga. Men att som SGF hävda att det är medlemmarna som bär hela verksamheten är inte längre sant.
I verkligheten finansieras många klubbar av kunder: golfare, rangebesökare, gäster i shopen och på restaurangen – ofta personer som tvingas bli medlemmar, men som i praktiken ser sig själva som just kunder.
På min klubb, som är kommersiellt driven, står vi fritt spelande medlemmar för ungefär 18 procent av omsättningen.
Jag har länge försökt sätta fingret på vad det är som skaver i SGF:s förslag. Det var när jag läste skråväsendeliknelsen från Lidingö som polletten föll ned. Det är inte bara en dålig idé. Det är ett ideologiskt feltänk – motstridigt allt vi vet om utveckling, innovation och värdeskapande.
Förbundet vill reglera verkligheten. Men verkligheten har redan sprungit ifrån dem.
Det roligaste? Jag hör signaler om att Happy Golfer – en av de större brevlådeklubbarna – nu planerar att utöka sin medlemsbas genom att samarbeta med klubbar som har Golf-ID till övers.
Det är bra. Då behöver inte förbundets anställda oroa sig för minskad kundmassa. Men man kan förstås undra: Vad uppnår förbundet med allt detta? •
