Krönika: Medlemskapet och golfens förändrade verklighet

KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Groucho Marx lär ha sagt: ”Jag vill inte vara medlem i en klubb som accepterar sådana som mig som medlemmar.”
Frågan är om inte stora delar av golfens diskussioner i grunden handlar om just detta: medlemskapet — elefanten i rummet.

I dag är jag medlem i ett politiskt parti, i GAPF som arbetar mot hedersförtryck, och i Motvind Sverige, där jag även bidrar ekonomiskt varje månad. Jag stödjer dessutom flera organisationer utan att formellt vara medlem. Samtidigt är jag medlem i en rad kommersiella lojalitetsprogram – ICA, SAS, Akademibokhandeln – ofta utan att jag ens minns vilka.

Däremot är jag inte medlem i någon golfklubb. Jag är kund hos en golfanläggning. Det är i praktiken ingen skillnad från att vara medlem i en ideell förening — jag har inga skyldigheter, och om greenerna inte håller måttet kan jag välja en annan anläggning.

Min fars generation såg medlemskapet som ett sätt att, genom tid och pengar, bidra till nästa generations förening, utan att förvänta sig något tillbaka. Den generationen – född på 1920- och 30-talen – finns knappt kvar. I dag dominerar ett ”what’s in it for me”-tänkande.

Det tycker jag är lite sorgligt. Jag uppskattar BNP-tillväxt, kommersialisering, företagande och frihandel, men allt behöver inte följa samma logik.

Jag tillhör den troligen mycket lilla grupp som faktiskt läst både Göranssons och Wästbergs demokratiutredningar (2001 och 2017). Båda visar att den representativa demokratin försvagas när människor lämnar föreningslivet. Det är precis vad som har hänt.

Sverige hade sin topp runt 1977: över 20 miljoner medlemskap på 6,5 miljoner invånare. I dag finns fler föreningar än någonsin — cirka 260 000 enligt SCB — men färre som engagerar sig. Civilsamhället är och förblir viktigt för ett demokratiskt samhälle.

Golfens utveckling

Golfen avskaffade i praktiken medlemsplikten för snart 40 år sedan, genom införandet av A1 och andra associationsformer. I dag är över 200 000 golfare kunder hos ett bolag, inte medlemmar i en ideell klubb. Förbundet levererar tjänster som Golf-ID, hcp-system och slope.

Utförsåkningen har länge haft en liknande struktur: betydligt fler är kunder till Skistar än medlemmar i alpina föreningar.

Samtidigt finns många ideella golfklubbar där medlemskapet fortfarande är centralt. Dessa miljöer är socialt sammanhållna och erbjuder mer än bara golf – vilket är glädjande.

Ett annat exempel är AIK Fotboll, som har drygt 20 000 medlemmar trots att bara ett fåtal faktiskt spelar fotboll. Övriga stödjer gemenskapen och laget.

Hur bör golfen agera?

Om vi enbart utgår från ”the good for the game” är några saker tydliga:

• Traditionella medlemsklubbar bör värnas och stödjas.
• Men att skydda dem från konkurrens är lika fel — de har redan ofta bättre lägen och förutsättningar än nya kommersiella anläggningar.

2007 undersökte SGF möjligheten att sälja golf-id, hcp, försäkring och tidning direkt till golfarna. Priset låg då runt 280 kr per år (i dag motsvarande cirka 495 kr). Klubbarnas avgifter till förbundet skulle minskas i motsvarande grad.

En modern variant av detta skulle kunna innebära att klubbar fungerar som återförsäljare och erbjuder paket — exempelvis Golf-ID plus ett antal rundor för ett visst pris. Med ett återförsäljararvode som ger klubben 30 procent, skulle förbundet fortfarande stärkas ekonomiskt.

Jag skulle gärna se ett förbund som av kommersiella skäl klarar att sälja 1 miljon golf-ID per år, med tydligt fokus på spelutveckling och elitverksamhet. En organisation med ny kompetens, ny kultur och marknadsföring på nivå med Coca-Cola eller Procter & Gamble — men för golfens tjänster och utbildningar.

Tänk ett förbund som varje dag kan säga: ”Vi berikar Sveriges golfanläggningar” — och faktiskt ha täckning för det.

Mångfald, segment och valfrihet

Ingen golfare bör behöva vara medlem i en förening för att spela golf. Om man vill så kan man som individ bli medlem eller kund till en golfanläggning eller ett kluster av golfanläggningar men det är inget krav. 

Golfanläggningar måste kunna sätta egna krav för att sälja greenfee eller årspaket: hcp-krav, utbildning, eller andra parametrar. Vi behöver mångfald. En klubb ska inte passa alla — klubben ska passa sin målgrupp.

Själv skulle jag gärna betala mer för ett medlemskap i en klubb som riktade sig till snabbspelare och uteslöt alla som behöver över fyra timmar per runda.

När idén om direktförsäljning av Golf-id diskuterades 2007 var rädslan att ingen längre skulle vara fullbetalande medlem. Men den utvecklingen har redan skett – utan reformer. I dag skulle en sådan lösning snarare skapa fler tydliga segment, fler affärsmodeller och fler klubbar som hittar rätt med sina målgrupper.

Framtidsfrågan

Behovet av nya klubbar kommer sannolikt innebära att stora bygg- eller bostadsaktörer köper stora markområden, anlägger 36 hål, resort och bostäder — med långa processer som inkluderar planfrågor, infrastruktur och miljö. Men det är en annan diskussion.

Det viktiga här är att ”maxtaket”-förslaget visade tydligt att den efterfrågade produkten i första hand är Golf-ID, inte medlemskap. Då bör fokus ligga där.

Let bygones be bygones. Focus on the future.