KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
LIV Golf har vid en presskonferens i samband med LIV Golf Virginia på Trump National Golf Club Washington DC i Potomac Falls presenterat följande nyheter för 2027 och framåt:
- Man har en så kallad lead investor samt flera mindre investerare som visat intresse.
- Spelarna ska bli majoritetsägare.
- Antalet tävlingar halveras till tio.
- Fokus ska öka på lagtävlingen.
Ni kan läsa mer om nyheterna i morgonens artikel på Golfbranschen.
Men listan över det vi fortfarande inte vet kan göras lång.
Enligt osäkra uppgifter har PIF (Saudiarabiens statliga investeringsfond) hittills investerat eller förlorat omkring fem miljarder dollar. En stor del av detta utgörs sannolikt av signing fees och uppstartskostnader, som jag uppskattar till omkring tre miljarder dollar. Det skulle innebära en löpande förlust på ungefär 500 miljoner dollar per år.
Om spelarna blir majoritetsägare halveras dessutom den eventuella avkastningen för de investerare som går in med nytt kapital.
Hur ser egentligen avtalet med den så kallade lead investorn ut? Handlar det om ett ägarengagemang, ett sponsoravtal eller en kombination av båda?
Hur ser affärsplanen ut som ska göra touren lönsam?
Kan Saudiarabien, för att rädda ansiktet, ha skjutit till ytterligare kapital för att därefter sälja aktier till en betydligt lägre värdering för att locka externa investerare?
Ett möjligt scenario är att spelarna erbjuds – eller i praktiken känner sig tvungna – att omvandla fordringar på bolaget till aktieägande för att stärka balansräkningen. Hur glada blir spelarna i ett sådant scenario?
Varför skulle spelare vars kontrakt löper ut i december 2027 vilja bli delägare? Varför skulle spelare som kan fortsätta spela på exempelvis DP World Tour eller Asian Tour stanna kvar i LIV? Är det ett klassiskt ”make them an offer they can’t refuse” som gäller? Med andra ord: acceptera ett aktieägande i stället för kontant ersättning. Om inte, skulle bolaget i ett extremt scenario kunna hamna i ekonomiska svårigheter.
Ett antal spelare över 40 år har redan tjänat tillräckligt för resten av livet och kan lika gärna välja att avsluta karriären. En spelare på PGA Tour spelar normalt drygt 20 tävlingar per år, samtidigt som sponsoruppdrag, familjeliv, träning och återhämtning ska hinnas med.
Med endast tio tävlingar halveras den totala prissumman att spela om. Därmed halveras också spelarnas potentiella årsinkomst, förutsatt att de inte förbättrar sina resultat dramatiskt.
Finns det egentligen någon annan förklaring till neddragningen än att de tävlingar som försvinner varit kraftigt olönsamma?
Hur ska man dessutom öka antalet streamingkunder när det blir mer än en månad mellan tävlingarna, samtidigt som PGA Tour erbjuder tävlingar i stort sett varje vecka?
Om LIV förlorar omkring en halv miljard dollar per år och den genomsnittliga intäkten per kund ligger under 200 dollar krävs, som ett enkelt räkneexempel, omkring 2,5 miljoner nya betalande kunder för att nå break-even. Och detta trots att produkten innehåller färre tävlingar än tidigare.
Problemet är att historiskt är det bara omkring 5–10 procent av alla golfare som betalar för att streama golf – vi verkliga golfnördar. De övriga 90–95 procenten nöjer sig med att spela själva. Finns det verkligen 2,5 miljoner golfare av världens cirka 50 miljoner aktiva som antingen vill köpa både PGA Tour och LIV eller rent av byta ut PGA Tour mot LIV?
På vilka grunder bedömer man att lagtävlingen ska bli en kommersiell framgång? Hur många bryr sig egentligen om lagen?
Vilka spelare har samma attraktionskraft på sina hemmamarknader som Ludvig Åberg har i Sverige eller Viktor Hovland i Norge? Jon Rahm är självklart ett stort namn i Spanien – men räcker det?
Sponsorintäkter bygger till hundra procent på värdet av den publik ett varumärke kan nå. LIV måste därför skapa stora publik- och tittarsiffror om sponsorpaketen ska bli riktigt värdefulla.
Dessutom finns geopolitiska risker. En kinesisk biltillverkare som sponsor kan exempelvis förlora stora delar av värdet i ett sponsorskap om USA höjer tullarna på kinesiska bilar, eftersom den amerikanska marknaden är avgörande.
På marknaden för sportsponsring möter LIV dessutom mycket skickliga konkurrenter inom en rad sporter – alla med betydligt starkare och mer etablerade varumärken. Konkurrensen är med andra ord stenhård.
Sammanfattningsvis är frågetecknen fortfarande för många och riskerna alltför stora. Min slutsats är därför att jag tror på LIV långsiktiga modell först den dag jag ser premiärtävlingen 2027 spelas – och ser vilka spelare som faktiskt står på startlinjen.
Artikeln bör läsas med förbehåll för att det fortfarande finns ett stort antal okända faktorer.
