KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
I lördags såg jag musikalen & Juliet (Se den gärna!). Där framförs bland annat Britney Spears klassiker “Oops!… I Did It Again”.
Det var faktiskt den låten jag kom att tänka på när jag läste att Svenska Golfförbundet återigen hamnat i en konkurrensrättslig konflikt.
Det här är tredje gången förbundet hamnar i juridiska tveksamheter kopplade till konkurrensrättsliga frågor. Det är minst tre gånger för mycket.
Den grundläggande missuppfattningen verkar vara att ett ideellt och demokratiskt förbund inte fullt ut behöver förhålla sig till samma juridiska spelregler som andra aktörer i samhället. Men svensk lag gäller även idrotten.
Den insikten borde vara självklar för varje styrelseledamot och ledande tjänsteman inom svensk idrott. Bosmandomen från 1990-talet är i det här sammanhanget närmast grundkurs. Den slog fast två centrala principer: dels att idrotten är en del av samhället och därmed underställd lagstiftningen, dels att idrottens egna regelverk inte får stå över grundläggande rättsprinciper.
Det är också sedan länge etablerat att specialidrottsförbund normalt betraktas som dominerande aktörer ur konkurrensrättslig synvinkel. Det finns dessutom svensk praxis på området, bland annat Marknadsdomstolens resonemang kring golf som konsumenttjänst och senare rättsfall inom andra idrotter.
Svenska Golfförbundet företräds dessutom av Peter Danowsky, en av Sveriges mest respekterade affärsjurister. Han skulle troligen inte ha föreslagit förlikning gentemot Sweetspot eller att backa mot KKV om han inte gjort bedömningen att den juridiska risken var betydande.
Min egen princip är enkel: företag och organisationer ska hålla god marginal till gränsen för vad lagen tillåter. Är man dessutom en dominerande aktör bör marginalen vara ännu större.
Därför har jag svårt att förstå hur förbundet återigen hamnat under Konkurrensverkets lupp. Och dessutom för tredje gången på relativt kort tid.
Det handlar dessutom om människor som jag uppfattar som både kompetenta, seriösa och genuint engagerade i att utveckla golfen enligt principen ”for the good of the game”. Just därför blir det ännu mer svårbegripligt.
Konflikterna kring Sweetspot, maxtaket och nu frågan kring Happy Golfer skadar förbundets trovärdighet. De väcker också frågor hos privata aktörer som vill investera i golfen. Vilken signal skickas om marknaden uppfattar att förbundet i praktiken motarbetar kommersiella initiativ?
Dessutom riskerar medlemsmedel att användas till juridiska konflikter som hade kunnat undvikas.
Den här senaste konflikten borde samtidigt vara relativt enkel att lösa. Förbundet kan klargöra att man inte avser säga upp avtal med aktörer som följer svensk lag, och att tidigare formuleringar varit olyckliga och byggt på bristande juridisk förståelse.
Min bedömning: Nu krävs det inte en dvärgpudel, utan en kungspudel.
Jag hoppas uppriktigt att jag under min återstående livstid slipper läsa ännu en text om att Svenska Golfförbundet ifrågasätts för att bryta mot konkurrenslagstiftningen. Den ambitionen borde rimligen också delas av förbundets styrelse. •
