KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
Allerum Golfklubb lägger ner den ideella föreningen och låter i stället ägarna till bolaget som driver anläggningen ta över styrningen. Det är i sig inget unikt. I dag finns ett femtiotal bolag som driver drygt 70 golfbanor i Sverige. Det motsvarar cirka 15 procent av landets banor – och de samlar uppskattningsvis en fjärdedel av alla golfare. Därtill drivs ungefär hälften av landets banor av aktiebolag som ägs av den ideella föreningen och dess medlemmar.
Frågan som då brukar ställas är: är denna utveckling ett hot mot den ideella, demokratiska folkrörelsetanken som svensk idrott bygger på?Svaret är nej.
Det verkliga hotet mot den ideella modellen är inte bolagen. Det är golfarna.
Att allt fler anläggningar saknar ideell förening är i första hand en konsekvens av att golfarna själva inte längre värderar den. Vi går inte på årsmöten. Vi vill inte sitta i kommittéer eller vara tävlingsledare. Rätt många vill inte ens delta i tävlingar. Och som Allerum konstaterar: det blir allt svårare att få ihop en styrelse.
En annan risk
När en eller två procent av medlemmarna räcker för att skapa majoritet på ett årsmöte uppstår dessutom en annan risk – att en förening kan kapas av en liten, organiserad grupp.
Utvecklingen kommer dessutom att accelerera av rent demografiska skäl. Föreningsbenägenheten är betydligt högre i min generation än bland dem under 50. Den trista sanningen är att 90 procent av dagens 60-plussare är borta om femton år. Vi är uppväxta med föreningsmodellen som en del av vårt DNA.
När jag var ung kunde vi vara över 300 medlemmar i den alpina föreningen som tillsammans trampade hela slalombacken innan Måttsundsbacken fick en pistmaskin – betald av kommunen – i slutet av 1960-talet. Det ingick i medlemskapet att stå några halvdagar per år och rycka byglar i liften.
Plockade sten
Min svärfar och hans vänner plockade sten och betalade ur egen ficka i fem–sex år innan deras golfbana ens gick att spela på. Det samhället finns inte längre. Om det är bra eller dåligt är en ideologisk fråga som jag lämnar därhän. Utvecklingen har pågått i mer än 50 år.
I praktiken existerar den medlemsstyrda demokratiska föreningen i dag bara undantagsvis. Därför finns det heller inga verkligt demokratiskt styrda distrikt och i förlängningen inget fullt ut demokratiskt styrt förbund – eftersom medlemmarna helt enkelt gått hem.
Det är dock få som protesterar mot förbundsmötets beslut. Den främsta orsaken är nog att besluten är okända för en stor majoritet av landets golfare. De bryr sig helt enkelt inte.
Golfen utvecklas
Skadar då denna utveckling golfen?
Inte om man ser till de senaste 50 åren. Golfen har utvecklats väl, mycket tack vare tillgången på privat kapital som finansierat ett stort antal nya banor av hög kvalitet.
Samtidigt är viljan bland landets golfare att finansiera elitverksamheten hög. Topplaceringar på världstourerna från svenska spelare lär inte minska det intresset.
Min gissning är att vi kommer att se fyra–fem nya ”Allerum” varje år – klubbar där föreningen avvecklas. Samtidigt finns det anläggningar som sannolikt kommer att vara ideella medlemsföreningar i hundra år till. Och varje år kommer också några banor att köpas upp av privata aktörer.
Snabba beslut
En viktig fördel med kommersiell drift är tiden. En privat aktör kan fatta beslut samma dag. En golfklubb kan i värsta fall behöva vänta till nästa årsmöte.
För att en ideell klubb inte ska halka efter behöver därför allt fler beslut delegeras från årsmötet till styrelse och klubbchef. Årsmötet bör i praktiken begränsas till verksamhetsberättelse, ansvarsfrihet, medlemsavgifter, eventuella motioner och val av styrelse.
Resten – greenfee, spelrättsavgifter, skötsel, tillgänglighet och tävlingsbeslut – bör ligga hos klubbledning och styrelse.
Renläriga entusiaster
Min grundtes är att organisationsformen i grunden är ointressant för allt fler golfare. Den engagerar främst en mindre grupp renläriga föreningsentusiaster – och möjligen förbundet.
Den golfklubb där jag upplevt starkast klubbkänsla var Kungsängen, som på sin tid ägdes av en irländsk miljardär. Där ansåg vd:n att just klubbkänslan var anläggningens viktigaste konkurrensmedel.
Allerums beslut är logiskt för dem. Och kunderna är sannolikt mer intresserade av bra greener och rimliga priser än av vem som fattar besluten.
Min tes är enkel: frågar man 10 000 golfare vem som sitter i klubbens styrelse kan färre än fem procent nämna mer än två namn.
Nu är det dags för mig att läsa förbundets årsmöteshandlingar. Jag tror inte det är någon större risk att sajten skulle lagga på grund av alla besökare.
