KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
I efterdyningarna till Svenska Golfförbundets (SGF) beslut att pausa det så kallade maxtaket för golf-id, finns det anledning att nysta i själva problemet.
Min enkla syn är att problemet är golfarna. Inte Happy Golfer, Ekholmsnäs, Bryttsäter och Cloud som utmålats som aktörer som inte tar ansvar för golfen som idrott.
I grunden ligger en samhällsförändring som pågått från 1970-talet då det så kallade civilsamhället hade sin peak med 20 miljoner föreningsmedlemmar på blott 6 miljoner invånare.
När jag i dag slår ut på en golfbana på Gran Canaria är det ingen som efterfrågar medlemskap i en ideell förening. Allt de kräver är ett American Express med täckning, som kan betala de 120 € som en runda här kostar. Innan vi är hemma igen har vi för våra fem rundor på denna ö betalat samma peng som vi betalar för 70 rundor på hemmaklubben
Inga krav på medlemskap
Åker vi upp till Åre för en veckas skidåkning finns inga krav på medlemskap eller en kurs i säker skidåkning trots att 84 kilo Dan i 80 kilometer i timmen får ses som olycksrisk, även om de sista fyra siffrorna i mitt personnummer börjar med 8 och indikerar förmåga att behärska skidor.
Den gamla modellen där svärfar och hans vänner stoppade in pengar och egen tid under sex år innan det fanns en bana att spela, skapade ett krav på en förening. Min fars idé var att medlemskap i en förening innebar att man stoppade in pengar och tid med syftet att lämna efter sig en bättre förening till nästa generation, helt utan egen vinning. Denna idé dog i stor utsträckning med hans generation födda på 20- och 30-talet.
Läser vi förbundets statistik ser vi att gruppen som solidariskt betalar in en årsavgift på 8 000–10 000 kronor är väsentligt äldre än de som köper så kallade greenfeemedlemskap och betalar per runda.
Känner personalen
Jag kan konstatera att jag känner personalen i klubbens restaurang bättre än jag känner klubbens övriga medlemmar. Detta eftersom vi valt bort klubbens sociala aktiviteter. Det är alltså inte klubben som har valt bort oss utan vi som valt bort den.
Det här är på intet sätt ett golfproblem. Det är en samhällsutveckling som även påverkar golfen. Attraktionen i att vara del av en förening har, primärt genom digitaliseringen, minskat dramatiskt
När vi samtidigt gått från en ideell styrelse som skötte allt och medlemmar som klippte gräs och krattade bunkrar till anställd personal på alla poster så har behovet av intäkter ökat.
Kommersialiseringen är en samhällsutveckling man då tvingas förhålla sig till. Undantagen finns men de är få.
Tron att en golfklubb kan finansieras genom en socialt homogen struktur av medlemmar som solidariskt betalar samma avgift har ett bäst före datum som sedan länge passerats. På min bana står vi för 18 procent av den totala omsättningen. 82 procent kommer från övriga marknaden.
Sedan kan vi som har valt att vara kunder samverka med de som ser föreningen som viktig. Våra pengar skall räcka till juniorverksamheten som det finns ett starkt stöd för att finansiera.
Teoretisk konflikt
En konflikt mellan det ideella och det kommersiella föreligger bara teoretiskt och ideologiskt och är en korkad konflikt som bara skadar.
Skälet till att Kodak, som världens 7:e högst värderade bolag år 2000, gick omkull var inte elaka kunder utan viljan att hålla fast vid en affärsmodell som man själv gjort obsolet när man uppfann digitalkameran och därmed inte längre kunde tjäna pengarna på filmrullar.
På samma sätt är det en halv miljon golfare som genom sitt agerande och förändringar av sitt agerande förändrar verksamheten för svenska klubbar. Om vi bara vill spela golf, inte gå på årsmöten, inte vara med på städdagar och klubbtävlingar måste klubben anpassa sig till marknaden.
Nu, snart 30 år efter att vi hade samma debatt om hemska Björkliden som hade för många medlemmar, har andelen som vill betala på annat sätt än genom medlemskap och solidarisk fullvärdig årsavgift ökat dramatiskt.
Obegränsat med pengar
Att tro att lösningen är samma modell för intäkter som vi hade med 70-talets samhälle kommer aldrig att fungera.
I ett läge där år 2025 troligen troligen blir året då svensk golf slår nytt omsättningsrekord, är det inte brist på pengar eller kunder som är problemet. Det finns obegränsat med pengar till både nya och gamla anläggningar.
När SGF ser dåtiden som en finansieringsmodell för framtiden misslyckas man med att lösa något som inte är ett problem. »If you can’t beat them, join them« är en bra sägning. Att anpassa sig till kunderna är enda sättet att öka sina intäkter.
Lösningen är enkel och jag har påtalat den tidigare: De som spelar många rundor måste betala mer än vad de gör i dag. De som vill spela på de mest attraktiva tiderna måste betala mer än de som spelar på de minst attraktiva tiderna.
Man behöver inte tycka om samhällsförändringar, men man måste acceptera dem.
För att då återgå till det borttagna maxtaket så har jag ytterligare en enkel fråga: Hur kan den av förbundsmötet tillsatta förbundstyrelsen upphäva ett förbundsmötesbeslut utan att det är stadgevidrigt? Jag förstår inte hur det är möjligt om det inte går att peka på att förbundsmötesbeslutet strider mot svensk lag. Och skulle det vara så, då uppstår förstås frågan om varför styrelsen ville införa maxtaket.
