KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
I en tidigare krönika argumenterade jag för att Svenska Golfförbundet måste prioritera en enda överordnad fråga: att vi blir fler golfare. Skälet är enkelt. När beteendemönster förändras kommer golfen att behöva fler spelare för att kunna bibehålla samma omsättning och långsiktiga stabilitet.
I det sammanhanget är The R&A:s mål om att skapa 22 miljoner nya golfare globalt mycket intressant. Den visar att frågan redan står högt på agendan internationellt.
Det vore därför inte alls orimligt om Svenska Golfförbundet satte ett tydligt och mätbart mål: låt säga 50 000 fler golfare per år. Inte bara nya golfare, utan fler aktiva golfare totalt. Det borde dessutom vara förbundets viktigaste strategiska mål och finansieras genom omprioriteringar från andra områden.
Över tid är en sådan satsning självfinansierande. Fler golfare innebär högre omsättning för hela golfsystemet – klubbar, anläggningar och förbund – vilket i sin tur skapar möjligheter att sänka avgifter och stärka verksamheten.
I praktiken handlar det om att förstå vad människor faktiskt efterfrågar. Det är, försiktigt uttryckt, inte ”idrotten golf” vi främst ska sälja. Det är livsstilen golf. Det sociala sammanhanget, den lågintensiva motionen, naturupplevelsen, folkhälsan och glädjen. Där finns den verkliga tillväxtpotentialen.
I ett samtal med en klubbchef nyligen konstaterade vi, lätt roade, att ingen egentligen har vetat varför golfen plötsligt blivit het – eller varför den sedan svalnat igen. Undantaget är pandemin, då golfen gynnades av att nästan allt annat var stängt.
Just därför borde ett förbund vars uppdrag är att utveckla golfen också ha ambitionen att bidra till att golfen förblir relevant och attraktiv.
Det finns heller ingen motsättning mellan bredd och elit. Fler juniorer bör över tid ge fler tourspelare. Här har förbundet både kompetensen och strukturerna som krävs. Min tes är enkel: det finns en matematisk korrelation där X antal juniorer över tid genererar Y antal elitspelare.
Men för att lyckas krävs också att några heliga kor ifrågasätts.
Först och främst medlemskapet. Det borde vara frivilligt och inte automatiskt kopplat till spelrätt, greenfee eller tjänsten Golf-ID. Förbundet borde tolka föreningsfriheten som den faktiskt är tänkt: bara den som vill vara medlem i en förening ska vara medlem i en förening.
Däremot ska alla kunna köpa rätten att spela golf, registrera handicap och använda digitala tjänster.
Medlemskap i en förening ska vara något värdefullt och frivilligt – ett sätt att bidra med tid, engagemang och pengar för att lämna efter sig en starkare förening till nästa generation.
Vidare måste de kommersiella aktörerna inkluderas på riktigt. Representanter för privata golfbaneägare och simulatoranläggningar borde vara adjungerade i styrelser och involverade i utvecklingsprojekt. Att fortfarande betrakta kommersiella aktörer som mindre fina än den ideella sektorn är inte hållbart.
Självfallet ska det också ställas krav på den som vill spela på bana. Professional Golfers’ Association of Sweden har både kompetensen och möjligheten att utveckla någon form av golfens motsvarighet till körkort för spel på bana. Samtidigt måste varje klubb fortsatt ha rätt att bestämma vilka som får spela på den egna anläggningen och på vilka villkor.
Dessutom behövs nya affärsmodeller som gör det attraktivt att investera i golfanläggningar. Golfen måste kunna konkurrera ekonomiskt med alternativ markanvändning som jordbruk eller skogsbruk om vi ska få fler banor.
Vi behöver fler 9- och 12-hålsbanor, fler kvalitativa pay-and-play-anläggningar och fler befintliga banor som byggs ut smartare – exempelvis från 18 hål till två separata 12-hålsslingor.
Personligen tror jag starkt på modellen med en modern 12-hålsanläggning kombinerad med Toptracer-range, närspelsområde, restaurang, shop och konferensverksamhet. Det finns betydligt fler markområden som lämpar sig för sådana projekt än för traditionella 18-hålsbanor. På sikt tror jag dessutom att en välutvecklad 12-hålsanläggning kan nå samma omsättning som en klassisk 18-hålsbana.
Här borde förbundet göra en nationell inventering av möjligheterna och även inleda dialog med större byggbolag kring kombinerade projekt med golf och bostäder. Internationellt finns många exempel där golfbanor finansierats genom kringliggande bostadsutveckling – och där de boende samtidigt blivit långsiktiga kunder till golfen.
När The R&A nu väljer att satsa offensivt på fler golfare vore det märkligt om inte svensk golf gjorde detsamma. För framtidens viktigaste fråga är inte hur vi fördelar dagens golfare.
Det är hur vi skapar fler av dem.
