KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
Jag har i decennier – med emfas – hävdat att den produkt golfen egentligen säljer är glädje.
Den insikten har inte direkt försvagats av att jag otaliga gånger plågat mig igenom åtskilliga Greg Norman-designade banor, där grundidén tycks vara att spelet ska bestraffa spelaren. De banorna har jag numera konsekvent valt bort. Gary Players banor, däremot, har oftare haft en annan utgångspunkt: att skapa en upplevelse som faktiskt är rolig att återvända till.
I dag spelade jag Henrik’s Playground – en 9-hålsbana (snart 11) på Crownwood Golf Club utanför Ängelholm, detta på tal om glädje.
Ingen stress
Vi gick 9 hål på 56 minuter, i en tvåboll, utan stress och utan väntan. Bara det är, i sig, ett glädjande argument.
Det är en mästerlig design av Henrik och Christian Lundin, även om banan är kort (sju par 3-hål och två par 4) krävs det bra slag till rätt ställe på green för en enkel tvåputt eller i bästa fall en enputt.
Turfen var sannolikt den bästa jag spelat på utanför de brittiska öarna – och jag har trots allt betat av en ansenlig mängd links- och parkbanor runt om i Europa. Designen, signerad Henrik och Christian Lundin, är genomtänkt utan att vara överarbetad. Banan är kort – sju par 3 och två par 4 – men ställer krav på precision. Rätt slag till rätt del av greenen belönas. Resten får du leva med.
Det snabba tempot är en del av upplevelsen. Det är korta avstånd mellan green och nästa utslagsplats. Egentliga tees saknas. Banan kan varieras i det närmaste oändligt genom flagg- och teeplaceringar. Det är enkelt, men inte banalt.
Det här är, om man ska vara krass, en betydligt mer relevant modell för att introducera nya spelare än många traditionella banor. Det går snabbt, det är spelbart utan att vara trivialt, och det finns tillräckligt med “straffområden” för att lära sig vikten av position utan att varje misstag blir en plåga. Att fairway håller hög kvalitet gör dessutom puttern till ett mer användbart verktyg än wedgen – vilket sannolikt räddar både nybörjare och oss som lider av tillfälliga (?) chip-yips.
Passar verkligheten
Jag kommer tillbaka. Inte av lojalitet, utan för att det faktiskt finns en produkt här som passar in i verkligheten: en bra lunch, en range med grästee, vettiga träningsytor och en runda som inte kräver en halv dag. Nio – snart elva – hål räcker långt, både för mig, min hustru och gäster som inte nödvändigtvis drömmer om 18 hål i fyra timmar.
Målgruppen är bredare än man kanske först tror. Juniorer och nybörjare, absolut. Men också de som inte längre har lust – eller ork – att gå 18 hål. Och vi andra, som helt enkelt inte alltid får ihop schemat.
Min tes kvarstår: framtiden ligger i fler 12-hålsbanor, eller 11-hålare. Pelle Sättare var tidigt ute med det tänket, först på Troxhammar och senare på Vasatorp. Det är svårt att bortse från att golfen konkurrerar med allt annat människor vill göra på sin fritid. Då blir fyra–fem timmar på en bana ett allt högre tröskelvärde.
Uppmuntrande utveckling
Att Christian och Henrik är med och driver den utvecklingen är uppmuntrande. Det finns en riktning här som känns förankrad i hur människor faktiskt lever sina liv. “För golfen i tiden” skulle inte vara en helt orimlig travesti på konungens valspråk.
Men allt är inte perfekt.
Man kan inte först ha den bästa pannbiff jag någonsin ätit som huvudrätt på lunchmenyn och sedan ta bort den. Gör om gör rätt. Den förtjänar att finnas lika länge som Grodans raggmunk har funnits på deras meny, vilket nu är över 30 år.
Idag var golfen underbar.
