KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
Är du medlem?
Frågan ställs ofta oavsett var man handlar. Det handlar dock inte om medlemskap utan om anslutning till ett lojalitetssystem som syftar till att öka kundernas köpvanor. ICA är en av få som har slutat med detta och i stället kallar oss Stammisar, vilket är klokt.
En förebild
Medlemskap var tidigare något mycket fint, något man bara kunde bli i ideella föreningar. Det innebär skyldigheter att följa stadgar och majoritetsbeslut, att bidra med tid och pengar för att lämna en bättre förening till nästa generation, och att bete sig så att man aldrig skadar föreningen. I en golfklubb förväntas jag som medlem vara bättre än gäster på att kratta bunkrar, lägga tillbaka turf, laga nedslagsmärken på green och hålla speltempot. Huruvida detta fortfarande gäller är oklart.
Medlemskap ger rättigheter att yttra sig och rösta på årsmöten och andra möten, samt att motionera till årsmöten. Alla rättigheter är kollektiva. För andra sporter är medlemskap ofta inte nödvändigt om man inte tävlar. Tennisen, som är lika stor som golfen i antal utövare, har cirka 100 000 medlemmar och 10 000 med tävlingslicens. Jag åker skidor, spelar tennis, padel och squash utan medlemskap. Jag deltar i löptävlingar och cyklar utan medlemskap, även om cykling kräver en dyr cykel. Listan kan göras lång. Frågan är om medlemskapet har passerat bäst före datum för mellan 50 och 80 procent av golfarna.
När förbundets årsmöte nu ska rösta om att begränsa antalet golf-ID baserat på mängden hål på anläggningen, bygger det på idén att medlemskap i traditionella ideella golfklubbar är en attraktiv produkt. Min syn är att så inte är fallet. Detta bekräftas av medlemsutvecklingen i politiska partier, facket, kyrkan samt idrotten och andra delar av civilsamhället. Det bekräftas också i de demokratiutredningar som gjorts, både Bengt Göranssons 2001 och Olle Wästbergs 2017.
Antalet minskar
Det är tydligt vid varje årsmöte i en svensk golfklubb där deltagarantalet minskar medan deras ålder ökar. Detta bekräftas också av tillväxten av brevlådekunder. Vi, 31 procent av golfarna som snart ska dö, betalar till 80 procent för så kallad fullvärdig spelrätt, vilket juridiskt innebär att vi köper en spelrätt som ger oss rätt att spela obegränsat med golf under ett år. Om klubben inte är A1a är vi också medlemmar i en förening. Siffrorna för seniorer under 40 är nästan de omvända. Det går att matematiskt påvisa att mängden golfare som värderar medlemskapet kommer att minska snabbt och de utgör redan cirka 40 procent av registrerade golfare.
Cirka 15 procent av klubbarna och 40 procent av golfarna saknar de demokratiska rättigheterna. Deras röster kommer inte att höras. Vi har frivilligt valt bort den demokratiska påverkan, liksom över 80 procent av medlemmarna i ideella klubbar som inte går på årsmöten utan ser golfen som en köpt tjänst.
Legitimitet
Hur fungerar medlemsdemokratin när det, inklusive styrelse och valberedning, är 12 personer på årsmötet, oavsett medlemstal? Har förbundet fortfarande en demokratisk legitimitet när över 90 procent av golfarna är kunder i ett bolag eller inte går på årsmöten?
»Är det ett framgångskoncept att marknadsföra och sälja produkten ›medlem‹ när tjänsten som efterfrågas är upplevd glädje?«
Är det ett framgångskoncept att marknadsföra och sälja produkten »medlem« när tjänsten som efterfrågas är upplevd glädje? Blir inte skyldigheten att vara medlem något negativt då? Vad händer med föreningsidén när alla beslut tas av anställda chefer? Varför ska klubbar engagera sig i distrikt och förbund i framtiden om det är helt andra krafter som driver utvecklingen?
Att förbundet nu föreslår att ta ett beslut med stora och drastiska konsekvenser utan en väl genomförd konsekvensanalys gör mig orolig. Jag tycker inte heller att brevlådeklubbar är något bra, men de kan likväl vara golfens framtid där insteget till golfen sker via dem, simulatorhallar och driving range off course.
Orealistisk tanke
Vad händer med ett samhälle där man kan ta 200 kronor mer betalt om man slipper vara med i föreningen? Även om de traditionella klubbarnas medlemskap kan ligga på cirka 1 495 kronor inklusive två greenfee, och man på det sättet får in lokala sällangolfare, uppstår risken att en viss andel av de fullvärdiga medlemmarna inser att denna produkt passar dem bättre. Om denna andel är stor nog, minskar klubbens intäkter. Idén att de som spelar 1,8 rundor per år ska betala 7 500 kronor kan vi avfärda som orealistisk.
Vad händer om vi utreder förslaget som Anders Hammarström kom med i sin krönika på Golfbranschen.se, att medlemskapet är frivilligt för den som vill utveckla idrotten golf, medan vi andra ska betala bra för tjänsten att spela golf? Självfallet så bra att vi har medel till junior- och elitutveckling som ingen motsätter sig.
För ett idrottsförbund enligt RF är medlemskapet bara ett krav vid interagerande med andra föreningar, det vill säga vid större tävlingar och seriespel. Spelar man bara social golf och inte vill vara engagerad, slipper man vara medlem. Om strategi 2031 är motstridig samhällsutvecklingen bör också utredas.
Vi behöver fler
För golfens utveckling och framtid är det nödvändigt med fler som spelar golf, fler som spelar mer och fler som betalar mer. Dock sätts priset av marknaden och inte av en förening. Mitt enkla förslag är att förbundet inte lägger någon annan proposition nu än att avgifter till distrikt ska baseras på folkbokföringsadress och inte på klubbens geografiska hemvist. Man gör en större konsekvensanalys som även inkluderar representanter för icke-ideella föreningar, och gärna några helt externa också. Anders Hammarström är utmärkt som ordförande för en sådan utredning/konsekvensanalys.
Samtidigt som nästan alla är stolta över sitt medlemskap i traditionella klubbar som Drottningholm och Falsterbo, bör den förbjudna tanken att medlemskapet kan vara en negativ produkt för många prövas. •
