Bortslagna golfbollar och knäckta golfklubbor är inte ovanliga fynd i anslutning till golfbanor. Men vad är detta?
I en brittisk Facebookgrupp för greenkeepers lade en banarbetare nyligen upp en bild på ett metallföremål som plötsligt dök upp under en djupluftning av fairways.
Han skrev att han hade ”dragit upp det här under hålpipning i dag – och en likadan en halvtimme senare” och undrade vad det egentligen var. Kanske något som lossnat från en terrängbil som kört fast?
Fynden var två liknande metallsektioner, uppdragna med trettio minuters mellanrum. Rejält byggda. Tunga.
Gissningarna lät inte vänta på sig.
Och ganska snabbt började svaren peka åt samma håll. Flera menade att det rörde sig om så kallade ”Marston mats”, även kallade PSP – perforerade stålplattor som användes för att bygga provisoriska landningsbanor under andra världskriget.
En kommentator konstaterade kort att ”det där är en Marston-matta”. En annan fyllde i: ”Ser ut som de stålmattor som användes på gräsbanor. Ligger ni nära en gammal flygbas från andra världskriget?” En tredje, med erfarenhet från ett tidigare RAF-område, berättade att de hade hittat mängder av sådana plattor där.
Andra mindes hur de själva plockat upp hundratals på gamla militära flygfält. Marston-mattor utvecklades i USA under kriget för att snabbt kunna anlägga start- och landningsbanor på mjuk mark. De perforerade stålplattorna hakades i varandra och skapade en stabil yta för flygplan – och ibland även för fordon i sandig eller sank terräng.
Många golfbanor i Storbritannien – och även på andra håll – användes tillfälligt eller delvis som start- och landningsbanor, övningsfält eller militära baser. Det mest kända exemplet är Turnberry vars historia är väl dokumenterad. Spåren fortfarande är synliga i landskapet.
Turnberry var ett fullt fungerande militärt flygfält både under första och andra världskriget. Golfbanorna jämnades ut och användes för att anlägga landningsbanor, hangarer och utbildningsområden. Hotellet fungerade som militärsjukhus. Efter krigen återställdes området till golfanläggning, men stora delar av banorna ligger fortfarande inne i triangeln av de gamla landningsbanorna, som till stora delar finns kvar än i dag.
Det fanns flera skäl till att golfbanor visade sig lämpade för militärt bruk under krigsåren. För det första handlade det om ytorna. Golfbanor består av stora, öppna områden utan bebyggelse – något som gjorde dem idealiska när militären snabbt behövde anlägga provisoriska start- och landningsbanor.
För det andra är terrängen på många banor relativt plan. Även om en golfspelare kan uppleva en bana som kuperad är höjdskillnaderna ofta hanterbara ur ett ingenjörsperspektiv, vilket innebar att mindre markarbete krävdes för att göra ytorna flygdugliga.
Därtill låg många brittiska golfbanor i strategiskt intressanta lägen, inte minst kustnära. Det gjorde dem särskilt lämpade för flygspaning, försvar och utbildningsverksamhet under andra världskriget.
Slutligen fanns den juridiska möjligheten. Under krigstid kunde staten rekvirera privat mark för militära ändamål. Golfklubbar och deras medlemmar hade i praktiken små möjligheter att säga nej när försvaret behövde marken.
Därför förvandlades flera golfbanor tillfälligt till militära anläggningar – och spåren finns fortfarande kvar under fairway.
Turnberry var inte den enda banan. Flera kända brittiska banor användes som flygfält eller militära övningsområden, bland annat:
- Royal Birkdale – användes av armén under andra världskriget.
- St Andrews (Eden Course) – delar av området användes för militär träning.
- Royal North Devon – ockuperades av militären för övningar och försvarsanläggningar.
- Littlestone – användes av RAF som observationspunkt och försvarsområde.
Och på många av dessa platser hittar greenkeepers än i dag rester av krigstidens konstruktioner: stålmattor, fundament, ammunition, kablar, betongblock.
Det är alltså inte så konstigt att en vertidrainer kan stöta på ett stycke militärhistoria under fairway.
Facebook-tråden fylldes också av igenkänning. En greenkeeper skrev att han ständigt förvånades över vad som dyker upp ur marken och att “jag skulle kunna fylla ett museum med allt jag hittat på mina banor”. •
