Golfklubbarna och demokratins förbannelse

KRÖNIKA | DAN PERSSON

Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för. 

Vi närmar oss, eller har redan nått, ett läge där medlemsägda golfklubbar har sämre förutsättningar att konkurrera än de privatägda golfklubbarna. Det är ett problem vi måste ta på allvar.

Detta gäller inte alla medlemsklubbar, men ett växande antal befinner sig i en utsatt situation. Konflikten uppstår i skärningspunkten mellan ekonomi och årsmötesdemokrati – mellan driften av en anläggning som verkar på en konkurrensutsatt marknad, vilket gäller för nästan alla klubbar i dag, och den ideella föreningens verksamhetsform. Därtill är många av dessa verksamheter bolagiserade, vilket innebär att det är aktiebolagslagen – inte någon föreningsidealistisk princip – som styr beslutsfattandet.

Problemet förvärras av ett samhälle som förändras i snabb takt, medan beslut i en förening i bästa fall kan tas två gånger per år. Den mest påtagliga konfliktytan handlar om ett ökande behov av återinvesteringar i golfbanan – för att inte tappa konkurrenskraft – i förhållande till de medlemmar som betalar för att spela fritt och som förväntar sig att det ska fortsätta vara så.

Det säger sig självt att det inte är bra för golfens utveckling i Sverige om medlemsklubbarna halkar efter jämfört med de privatägda anläggningarna.

Med hyfsat stor sannolikhet – närmast med säkerhet – kan vi konstatera följande om golfens utveckling de närmaste femton åren:

• Den typ av medlemskap som innebär fritt spel på klubbens bana kommer att minska i betydelse som inkomstkälla för klubbarna.
• Det överskott som behöver återinvesteras i banan varje år för att bibehålla konkurrenskraften kommer att behöva öka successivt.
• Tidigare investeringar i bevattning och dränering kommer att behöva ersättas, ofta till högre kostnad än tidigare.
• Kostnaden för att generera intäkter kommer att stiga.

Dessa utmaningar gäller nästan alla golfklubbar, med undantag för en fjärdedel som antingen är privatägda anläggningar med andra huvudsakliga intäktskällor – till exempel boende – eller tillhör den exklusiva grupp av traditionstyngda klubbar där medlemmarna har både ekonomiska resurser och ett starkt engagemang som kan bidra till täcka nödvändiga kostnader.

För övriga 75 procent av klubbarna gäller att de inom en tidsram på 10 till 15 år behöver ersätta både de intäkter som försvinner och täcka de kostnader som ökar. Och det är här den demokratiska processen i föreningen blir ett hinder snarare än en styrka.

De 3 till 10 procent av medlemmarna som faktiskt närvarar vid årsmöten är sällan representativa för medlemskollektivet. De är ofta betydligt äldre än genomsnittet, spelar mer golf än genomsnittet och – enligt min erfarenhet – har en tendens att sätta sina egna intressen främst, snarare än att tänka långsiktigt på klubbens bästa. Detta är inte nödvändigtvis ett uttryck för egoism, utan snarare en följd av en samhällsutveckling där vi i allt högre grad förväntas rösta på det som förbättrar våra egna liv snarare än på det som gagnar helheten.

Många av dessa medlemmar är också, enligt min erfarenhet, förändringsobenägna och har svårt att ta till sig att samhällsutvecklingen även påverkar golfklubben. Jag säger detta med full förståelse – jag har själv fyllt 68 år och ser det som en stor förändring när jag en gång om året byter pålägg på smörgåsen från kalvsylta till leverpastej.

Det innebär att det i många klubbar finns en risk att de mest aktiva medlemmarna också är de som, oavsiktligt, motverkar klubbens långsiktiga utveckling.

Lösningen på detta är inte mindre demokrati – utan mer. Det ställer högre krav på klubbchef, banchef, tränare och styrelse att förklara varför förändringar behövs, vilka alternativ som finns, vad dessa alternativ innebär – och varför de kostar. Kommunikation måste prioriteras. Förankringsprocessen för större beslut kan ta flera år, vilket gör långsiktig planering avgörande. Medlemskommunikation måste ses som en investering och ha en egen budgetpost i medlemsstyrda golfklubbar.

Trots att jag personligen värnar marknaden och konsumentens makt som motor för utveckling, anser jag att de framgångsrika medlemsklubbarna – med sin starka sociala gemenskap och medlemmar som identifierar sig som just medlemmar snarare än som kunder – är ovärderliga för golfens framtid. Även om en växande grupp i dag föredrar att vara just kunder.

Hur vi ska få dagens 35-åringar att engagera sig som aktiva medlemmar är däremot en svårare fråga. Ett möjligt svar är att deras barn börjar spela golf – det kan skapa ett engagemang i klubben. Men i stort verkar samhällsutvecklingen inte gynna den ideella föreningsmodell som växte fram för över ett sekel sedan.

Trots det menar jag att medlemsklubbarna bör göra allt de kan för att hålla emot. •