KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
Det vore utmärkt om vi fick fler tjejer och kvinnor att spela golf. Här har utvecklingen gått åt fel håll i decennier – trots cirka 50 miljoner kronor i ackumulerade satsningar på det så kallade 50/50-projektet, med tydlig identitetspolitisk utgångspunkt.
För tydlighetens skull: i den här texten avser jag med tjejer juniorer och barn, och med kvinnor seniorer – även om min numera 64-åriga hustru fortfarande kan gå på tjejmiddag.
Nu har SGF lanserat projektet Poängjakten för att locka fler tjejer till golfen. Min tes är att det inte kommer att fungera. (Se mer i Svensk Golf.)
Ett projekt byggt på fel premiss
Problemet är i grunden ideologiskt. Projektet utgår från att det är idrotten golf i sig som ska attrahera unga tjejer. Det fungerar inte för övriga segment – annat än för en promille – så varför det skulle fungera just här saknar egentligen svar.
Som en del av RF har SGF i uppdrag att utveckla idrotten golf. Där är man mycket framgångsrik, med både herr- och damelit i världstopp. Däremot har SGF inget uttalat uppdrag att berika sina ägare – golfklubbarna – vilket i praktiken sannolikt skulle bidra mer till sportens utveckling. Ett sådant uppdrag skulle för övrigt kunna beslutas genom en enkel motion till förbundsmötet.
Golf är i första hand en del av upplevelseindustrin. Att fördubbla antalet tjejer och kvinnor som spelar golf är därför en fråga om marknadsföring, varumärkesbyggande och försäljning – inte om idrott.
Det handlar alltså om att göra golfen relevant och attraktiv i miljöer där tjejer och kvinnor faktiskt befinner sig. Och dessa miljöer skiljer sig åt – både från golfbanan och mellan olika åldersgrupper.
En 35-årig potentiell golfare når man kanske via annonser på Avanza eller i magasin riktade till kvinnor. Tonåringar nås via kanaler jag ärligt talat inte längre har full koll på. Min bakgrund från reklambranschen på 80-talet räcker inte hela vägen in i dagens influencerstyrda verklighet – men principerna är desamma, även om metoderna har förändrats.
Trygghet säljer
Vi kan också konstatera att ökningen av unga svenska medelklasskillar i golfen delvis drivs av något så odramatiskt som behovet av trygghet. Golfen erbjuder en miljö som samhället i övrigt inte alltid gör. Det är knappast ett budskap någon aktivt marknadsfört – men det fungerar ändå.
Vi ser det även lokalt: ett helt lag 14-åriga fotbollsspelare har börjat spela golf. Fotbollen är fortfarande deras huvudsakliga idrott, men golfen har blivit en viktig fritidsaktivitet i en trygg miljö.
Att tro att man via golfens egna kanaler ska öka antalet kvinnliga golfare framstår mot den bakgrunden som – ja, naivt, för att använda Löfvens språkbruk.
Det var visserligen ett tag sedan jag själv var tonåring, men 50 000 fler killar som kan äta med kniv och gaffel, och vars föräldrar äger sitt boende, borde rimligen utgöra ett visst intresse även för tjejer i samma sociala segment.
Vill man få fler vuxna kvinnor att börja spela golf gäller samma princip. Börja med att definiera vad som faktiskt attraherar dem – och utgå från att det inte primärt är idrotten golf, utan livsstilen runt den.
Uppemot 100 000 singelmän med eget boende, stabil inkomst och tjänstebil är i sammanhanget knappast en ointressant målgrupp. Golfbanan är dessutom en utmärkt plats för en första dejt – fyra timmar räcker långt för att bilda sig en uppfattning.
När golfen lockade kvinnor
När jag själv arbetade på förbundet tecknade vi ett avtal med Match.com och utvecklade en dejtingtjänst för golfare. Den blev mycket populär och genererade goda intäkter. Då låg andelen kvinnliga golfare på 36 procent. Tjänsten avvecklades senare, i vad som närmast kan beskrivas som moralpanik, och i dag är andelen cirka 25 procent. Det finns naturligtvis flera förklaringar – men siffrorna är korrekta.
Vill vi öka antalet tjejer och kvinnor – och därmed stärka klubbarnas intäkter – måste vi börja i rätt ände: förstå vilka attribut som faktiskt lockar dem.
