KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
Igår klockan 15.41 kom nyheten att svensk lag även gäller för Svenska Golfförbundet. Tidpunkten var sannolikt vald för att så få som möjligt skulle reagera.
Oavsett SGF:s försök att släta över detta i sitt pressmeddelande – som du kan läsa här – är det svårt att komma runt att det här är ett betydande bakslag för förbundet och den drivande vice generalsekreteraren. Jag är gammal nog för att minnas fiaskot när förbundet för bortåt 30 år sedan, fick nej till att bygga en så kallad nationalanläggning.
Jag kan lite självgott konstatera att det verkar som att jag fick rätt även denna gång. Min kritik har grundat sig på två slutsatser:
- Att maxtaket inte skulle ge de effekter förbundet påstod i form av fler fullbetalande medlemmar.
- Att beslutet troligen stred mot svensk lag.
Det senare är det allvarliga. Sedan Bosmandomen 1995 har vi fått lära oss att idrotten är en del av samhället och ska följa samma lagar som alla andra. Det är något delar av idrotten haft svårt att ta till sig. Det finns otaliga exempel inom arbetsrätten där föreningar inte förstått att de omfattas av samma regler som Ericsson och Volvo, och inom konkurrensrätten är situationen densamma.
Att man inte heller gjorde någon ordentlig konsekvensanalys, utan tycks ha utgått från att 130 000 golfare som spelar 1,8 rundor per år glatt skulle betala 8 000 kronor istället för 500, får nog tillskrivas en nostalgisk bild av hur bra allt var på 60-talet – snarare än en bedömning byggd på logik.
Vice generalsekreterarens påstående att beslutet togs för att säkra en långsiktigt hållbar finansiering av svensk golf saknar helt underlag.
Att Happy Golfer och andra aktörer nu har grund för stämning mot förbundet är uppenbart. De har inte kunnat sälja nya golf-ID för 2026 sedan förbundsmötesbeslutet – och inga alls efter 1 juli.
Med tanke på andra juridiska konflikter som enligt viskningar är på väg åt samma håll som maxtaket, lär förbundsstyrelsen behöva fundera på om de fortfarande har förtroende för sin vice GS. Mer troligt är att man i samförstånd väljer att blunda och hoppas att det blåser över. Ansvarstagande är långt ifrån alltid organisationers främsta disciplin.
Även om vi haft olika åsikter i sak vill jag understryka att jag ser Bo Bengtsson som – för att använda min hustrus uttryck – en god person, som inte haft något annat intresse än det han trott vara bäst för golfen och aldrig någonsin agerat för egen vinning. Icke desto mindre är det tråkigt när man inte förstår att förbundets historiska makt påverkas av lagstiftning, teknik och samhällsförändringar, och att monopol inte är tillåtna inom en upplevelseindustri som golfen.
Läser man mellan raderna i förbundets PM inser man att Konkurrensverket varit mycket tydliga i sin kommunikation med SGF. Tonläget internt verkar ha varit av typen: »Förstår man inte att svensk lag även gäller för dem?«
Det finns mycket att berömma SGF för, och det försöker jag också göra när det är förtjänt. Elitverksamheten, där förbundet är världsledande, är ett område. De är även skickliga på förvaltning och ekonomi, medan utvecklingen överlåtits till kommersiella aktörer. Sedan den tidigare GS lämnade för 17 år sedan har all utveckling som syftat till att följa samhällsutvecklingen i princip stannat av. Samtidigt har den valda riskaversionen resulterat i cirka 1,5 miljarder i uteblivna intäkter. (Den tidigare GS är en vän till mig, vilket bör nämnas.) Det är beklagligt.
Min bok Att dö lycklig, som gavs ut för 20 år sedan, baserades på det 3 000 år gamla grekiska talesättet att man måste kalla en spade för en spade. På klimatområdet har spaden ibland betraktats som grävmaskin och ibland som tesked – beroende på känslor. Idrotten är inte sämre, men inte bättre heller.
Det är tråkigt när kommunikationen inom idrotten, från många olika aktörer, konsekvent anpassar spaden till det som känns bäst för makthavare. SGF är inte sämre än andra, men förlitar sig på att det introverta systemet accepterar detta – och förstår inte att man hela tiden tappar i trovärdighet.
Den här spaden kan bara kallas ett fiasko, och bör kallas ett fiasko. Det vore klädsamt om förbundet kunde säga de för en organisation så svåra orden: »Vi hade fel.«
