KRÖNIKA | DAN PERSSON
Det här är opinionsmaterial – åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
Debatten om det så kallade maxtaket är i grunden absurd. Men framför allt är den ett symptom på något större: att den modell för ”öppen golf” som infördes omkring 1988 har nått vägs ände.
Den här krönikan tar avstamp i den artikel som nyligen publicerats på Golfbranschen.se, men blickar framåt. För maxtaksförslaget 2025 aktualiserar egentligen en annan, mer grundläggande fråga:
Är det dags att dela upp golfförbundet i två separata organisationer?
Den ena skulle vara det befintliga förbundet, med fullt fokus på den ideella idrotten golf. Ett förbund som redan i dag gör mycket bra: stödjer föreningsdemokrati, organiserar tävlingsverksamhet, utbildar ungdomar, utvecklar elitspelare och vilar på frivilligt engagemang – från styrelserum till banskötsel.
Den andra skulle kunna vara något helt annat: Golfindustrin.
Golfindustrin skulle vara en näringslivsorganisation, ansluten till Visita snarare än RF, för aktörer som vill utveckla golf som upplevelse, fritid och affär. Här ryms anläggningar som vill öka sina intäkter, arbeta med boende, off course-verksamhet, simulatorhallar, tränare, retail och leverantörer.
Det enda grundkravet – utöver skötsamhet – är enkelt: att man tjänar pengar på golf.
Golfindustrin bör självfallet betala för centrala tjänster som golf-ID, handicap-system och liknande. I övrigt fungerar organisationen som vilken näringslivsorganisation som helst. Den kan – och bör – investera i junior- och idrottsutveckling när det är affärsmässigt motiverat, och deras junior- och elitspelare kan delta i tävlingssystem på samma villkor, men till egen kostnad.
De två förbunden kan ha olika sponsorer, driva olika projekt och ändå samarbeta väl – for the good of the game.
Här finns paralleller till Jan Stenbecks Kinnevik. När Comvik utmanade Televerket fick bolaget inte ha mer än tio procent av Telias personalstyrka – men förväntades ändå leverera samma funktion. Det lyckades. Effektivitet föds ofta ur tydliga mandat.
Resultatet blir två organisationer med var sitt tydliga uppdrag:
– en som utvecklar idrotten
– en som utvecklar golf som upplevelseindustri
Alla klubbar som driver verksamheten i bolagsform kan vara med i Golfindustrin. Klubbar kan välja att tillhöra den ena, den andra – eller båda. Det ska anläggningen själv avgöra. Vi lever trots allt i en demokrati.
Även Golfindustrin kan arrangera seriespel, om det finns betalande kunder för det. De som främst är intresserade av traditionellt seriespel lär ändå söka sig till det ideella förbundet.
Den stora fördelen med en uppdelning är att vi får homogena mål.
Golfindustrins mål är exempelvis tydliga och mätbara:
+5 procent omsättningsökning och +7 procent vinstökning per anläggning och år.
Golfförbundets mål är sportsliga framgångar och ungdomsutveckling i linje med RF:s stadgar.
Golfindustrins medel är marknadsekonomins grundprincip: att skapa mer glädje och större värde för kunden – som då frivilligt betalar mer.
Golfförbundets medel är det ideella engagemanget: att medlemmar, utan egen vinning, bidrar med tid och pengar för att lämna över en starkare förening till nästa generation, med fullt fokus på juniorer och framtida elit.
Golfindustrin riktar sig också till nya målgrupper – till exempel fotbolls- och hockeyungdomar som vill ha golfen som avkoppling från sin huvudsport och är beredda att betala för det.
Med två ideologiskt sammanhållna organisationer minskar konflikterna. Vi får en kommersiell kultur i Golfindustrin och en ideell kultur i förbundet. De två låter sig helt enkelt inte blandas – men de kompletterar varandra.
De konkurrerar inte. De benchmarkar varandra. Det vill säga: de lånar idéer som fungerar.
I förbundet betalar alla solidariskt, oavsett om man spelar en eller hundra rundor. I Golfindustrin betalar man för levererad tjänst.
Mitt antagande är att denna utveckling i själva verket var det långsiktiga strategiska målet med arbetet kring maxtaket. I så fall hedrar det förbundet – och jag förstår att det hade varit politiskt omöjligt att säga detta öppet.
“Happy Days Are Here Again” var Franklin D. Roosevelts kampanjsång 1932.
Det kan också bli ett växande mantra för golfen – med två förbund.
